Hej Telmatobius!!!

Jo precis, ibland får en fiskkons(t)ervator lite konstiga uppdrag. Grodor t.ex

Får jag presentera Telmatobius culeus, titicacagrodan, en endemisk (= finns bara på någon isolerad plats) hotad grodart från sjön på 3800 meters höjd i Anderna.



Modellen är skuren av polyuretanskum och skulpterad i gamla goa Apoxie Sculpt, min älskade universalmodelleringsmassa. Alltså ingen avgjutning, ingen utrotningshotad groda har fått sätta livet till för att den här ska komma till. När originalet var skuret göt jag av det, för grodan ska göras i två exemplar...

Göteborgs Naturhistoriska(GNM) är beställaren och just den här modellen befinner sig nu i Bolivia, på Museo de Historia Natural Alcide d'Orbigny i Cochabamba , några tiotal mil från sjön.

Dit kom den som present från Naturhistoriska i Göteborg när det Bolivianska museet invigde sin utställning om svensk (!) naturvård. I november kommer GNM att öppna en utställning om boliviansk naturvård och då blir en andra modell av grodan en del av den utställningen.



Ett par bilder av originalet i polyuretanskum och Apoxie.Grodan "hoppar" iväg från en sten eller gren under vattnet, så vänstra foten ska fästas i underlaget så den ser ut att "trampa ifrån".

Jag medger gärna att det var minst sagt speciellt att göra en modell av ett djur som jag aldrig sett i verkligheten, bara som mer eller mindre dåligt upplösta bilder. I dag kommer GNM-gänget hem från Bolivia, då får jag domen... Experterna i Sydamerika är ju de enda som kan säga om den duger på riktigt. Lite nervöst... jotack!

Näckens lax

En dag i september ringde telefonen.

"Kan du montera en lax på 10 kg?"

Ja jag gör ju inte skinnmontage men en avgjutning gick ju bra. Jag brukar hämta fisk inom Blekinge och den här var fångad i Mörrumsån, så jag fick en vägbeskrivning och kom överens om att komma vid 5-tiden på em. Det var vid Gungvala så det var inte riktigt de vanliga fiskesträckorna, men efter lite trassel hittade jag fram.

Och välkomnades av två glada medelålders engelsmän och en knappt halvfull flaska gin. Lite överraskad blev jag faktiskt, mannen som ringde hade ju pratat brytningsfri svenska, men det gick ju bra ändå. Jag tvingades dock tyvärr avböja erbjudandet om en drink, eftersom jag körde bil dit.

Efter lite pratande hit och dit var det så dags att titta närmare på det hela. Inga större problem, vi kom lätt överens om det mesta. Vi fastnade lite vid vad det skulle stå på den graverade mässingsplattan, men det kunde ju tas över mailen senare. Riktiga problem blev det först när jag ville ha bilder på fisken. För si det gick inte alls det.

"Tog ni inga bilder på den då?"

"Jo visserligen..."

"Men då kan ni väl skicka lite bilder när ni kommer hem. Det är ju inte lätt att måla fisken rätt om man inte vet hur den såg ut när den var nyfångad."

"Näää..."

Det var tvärstopp. Spelade ingen roll hur jag lirkade, skicka några bilder var det inte tal om. Så till slut fick man ju försöka gå vidare. Var fanns förresten fisken? Jo den låg ute på baksidan, vi kanske skulle gå ut och titta på den...

Ute i regnet låg en blek och anskrämlig, påtagligt rödlätt laxhona med tydliga likfläckar. Den hade ett stort sår på vardera sidan. På högersidan ett gaffmärke, i såret på vänster sida hängde ett stort skeddrag.

LITE svårt var det att hålla tillbaka kommentarerna. Att gaffa fisken direkt i sidan hör ju inte riktigt till skick och bruk längre. Men de kom ju från England och deras uppfostran kanske var annorlunda än min. Jag har förresten (erkännes) gjort det själv i min ungdom, då var det vanligt vid t.ex. torskfiske, så det var ju kanske inte hela världen.

Lite värre då med draget i sidan, ryckfiske brukar ingen fiskevattenägare tillåta. Men nu var jag ju på Gungvalas område och det var väl egentligen inte min plats att lägga mig i det. Dessutom var det definitivt försent att göra något åt.

Men jag såg nog lite frågande ut, eller så tyckte de själva att det krävde sin förklaring, man kan ju i alla fall hoppas på det. För ganska snart så kröp historien fram.

De hade hade alltså fiskat i ån med spinnare (där sneglade jag på skeddraget i sidan på fisken...) när den ene av dem fick på en tung fisk. Den var så stark att den gick ut i ån och ställde sig och sen kunde han inte rubba den. Hur han än drog och bände från olika håll så rörde sig inte fisken en millimeter. Efter bortåt en tjugo minuter var de båda två övertygade om att fisken lyckats sätta fast draget någonstans och sen försvunnit.

Det är inte helt osannolikt. En gång trollingfiskade jag med en god vän som aldrig drillat en stor fisk förut. Så fick han på en lax på kanske 20 meters djup, och hur han än försökte kunde han inte få den närmare ytan. Jag såg ju på spöt att det inte var någon större press på fisken, men för honom var det stört omöjligt att ta i mer.

Jag satte pekfingret under spöt och lyfte sakta. Och utan att jag egentligen tog i alls, höjdes spöt och han började pumpa upp fisken. Efter ett par pumptag på det viset klarade han sig själv, och snart var fisken landad. Den vägde fem och ett halvt kilo.

Problemet satt alltså bara i huvudet på honom, han vågade helt enkelt inte, och så kunde det ju varit för den engelske gentlemannen också. För jag har svårt att tro att en gammal laxhona på 10 kg kan ha så mycket krut att hon inte går att rubba. Men de var alltså klara över att draget satt i botten, så nu var frågan bara om det gick att rädda det? Vad göra?

Jo. Medan kompisen höll i spöt klädde fiskaren helt sonika av sig i bara mässingen(!) och vadade ut mot stället där draget tycktes sitta fast. Efter en bit blev det djupt så då var han tvungen att simma.

Jag tvivlar på att det var en behaglig simtur i Mörrumsån i september. Jag hade nog aldrig ens övervägt något sådant för ett drags skull. Men vad vet jag, det kanske var hans bästa turdrag som han hade haft sen han var fem...

Tur var det i alla fall, för när han kom fram så såg han fisken stå där nere i vattnet under sig. Och inte nog med det, fisken såg honom, blev skrämd och började röra på sig. Så fort fort iland igen, ta över spöt och fortsätta fighten.

Utan en tråd på kroppen tröttade han så fisken och till slut var den färdig och kunde landas, med ovan nämnda lätt brutala metod. Först då fick de förklaringen till att fisken varit så stark. Den var alltså krokad i sidan - av ett gammalt skeddrag. Varpå min uppdragsgivares spinnare trasslat in sig i linstumpen som hängde kvar på draget och fisken på så sätt fastnat på hans lina.

Därefter sedan fotograferades fisken både på längden och på tvären i famnen på den lycklige fångstmannen. Först efteråt kom de på, att alla bilder visade både lax och fiskare exakt som vår Herre hade skapat dem, i sin födelsedagskostym om man så säger. Dvs. utan en tråd på kroppen. För laxen var det förstås naturligt, men inte riktigt lika så för vår engelske vän. När de dessutom konstaterat att de flesta bilder tydligt visade både det ena och det andra som normalt inte visas, fritt hängande så att säga, har vi alltså förklaringen till att jag omöjligt kunde få några bilder på den här fisken i nyfångat skick.

Det var ju svårt att låta bli att skratta åt den historien. Och innan jag tog farväl kunde jag inte låta bli att inviga de båda herrarna i den svenska legenden om Näcken.

Ett par veckor senare fick jag ett mail från England. Jag citerar:

´Hi Bo,

I think the plaque should read:

"Näckens lax"
River Morrum, Sweden´

regards...´

Leverans...

Så. Nu är den på plats. I lördags körde jag sillkungen till Lysekil och därmed får jag väl betrakta det projektet som slutfört. Här lite bilder och den historien.

Paketera den här historien i en kartong och köra iväg den som företagspaket med posten var givetvis uteslutet. Av flera skäl.

För det första - med tokfenorna på plats och alla spröt stickande ut skulle det behövas en rejäl kartong. Så rejäl, faktiskt, att jag skulle vilja se det lastbilsflak som den kunde ligga på. Okej, det kanske inte är omöjligt att hitta, men vad det skulle kosta med en sån transport vill jag inte ens fundera på. Och jag tror inte posten har ett frimärke som räcker.

För det andra - tokfenor och spröt och sånt är ömtåliga saker, även om de är armerade med fiskespö. Och jag vet hur man hanterar paket på en lastbilsterminal, jag. På åkeriet jag körde på för länge sen hade vi ett stående skämt:
- Är det nån som vet var det där stället "fragile" ligger? Inte jag...

För den som inte har jobbat på lastbilsåkeri kan jag tipsa om "Karl-Bertil Jonssons Jul" som kommer snart på TV. Ett par klassiska citat:

"Medan Karl-Bertil Jonsson stod och slängde in paket med påskriften ”Aktas, Glas” på stengolvet i Fragila Avdelningen tänkte han på Robin Hood…"

och

"Klockan fyra på morgonen krossade Karl-Bertil Jonsson med en lättad suck den sista i wellpapp inslagna kristallvasen mot Kungliga Postverkets betongvägg och begav sig hem genom de tomma gatorna…"

Ja, ni får bilden, som de säger i Amerikat...

Nänä, inte tal om. I stället blev det till att hyra en stycken minibuss av märket Volkswagen Caravelle TDI, långa modellen med hjulbas 340 cm. Detta för att innerutrymmet skulle räcka till. Och det var tur att jag tog en sådan, för när sätena var fällda och "kungen" inlastad - försiktigt, försiktigt... - så såg det ut så här:



Det syns inte riktigt på bilden, men avståndet från munnen till bakdörren är ganska precis en decimeter, och mellan stjärten och instrumentbrädan är det nästan lika långt. Och ändå ligger den snett.
Tokfenorna ser man bredvid fisken. De fick vara lösa tills vi var framme för att det skulle få plats.
Det lilla vita trollet som tittar upp därinne är förresten yngsta dotterns japanska spets Izzja. Matte och mattmor var i Linköping så hon fick hänga med..

45 mil till Lysekil och 45 mil tillbaka. Snöväder och kallt i slutet av november. Avfärd 6 på morgonen för man kunde aldrig veta vilket väglag som skulle bjudas på.

Strax efter halv tolv var vi framme och så bars den in. På med tokfenor, epoxylim, spackel och lite färg, och så var det klart! Här ligger den, min sillkung, på golvet i ett rum på Havets Hus. Och där tog vi farväl.. (snyft, snyft) efter så lång tid tillsammans. Faktiskt med lite saknad, i alla fall från min sida...

Men egentligen är det ju på återseende. För den 12:e februari är det premiär på årets utställning, och då tänkte jag åka dit och titta på den, när den hänger på plats på väggen. Det ska bli kul

Och i källaren är sillkung nr 2 på gång. Bara hem och sätta igång med kronan och tokfenorna, och sen igång med målningen. När den är klar blir det en ny resa, den gången till Göteborg, och Naturhistoriska Museet i Slottsparken...

Färdig!

Sill(ver)kung...

Dagsläget...


Så ser den ut i dag... nu börjar det bli riktigt kul. Har ägnat hela dagen åt att måla fenstrålar - 250 stycken, som alla väl vet vid det här laget. Lite tradigt, men börjar den inte bli grann, så säg..?
Alltså - för att återknyta till förra avsnittets cliffhanger. Kungen kom uppför trapporna utan missöden. Om detta finns (naturligtvis) en liten historia att berätta.
Det var ju inte tal om att bara börja kånka på vinst och förlust. Så i stället smidde jag följande listiga plan:
Inhandlades - 1 st regel, tvåtumtvå som min farsa brukade säga, dvs. 50x50mm i tvärsnitt. Och 3,65 meter lång, dvs. lika lång som kungen. Dessutom två st limträskivor, 240 cm långa
Byggdes: Bänk i studion, mellan diskbänk och bord, som sillkungen sedan kunde sättas på. Av limträskivorna.
Anlitades - kär hustru till bärhjälp.

Därpå inleddes generalrepetitionen. Ovan benämnda regel bars, försiktigt som vore den den äkta sillkungen, upp ur källaren den tänkta vägen. Varje krök och vinkel studerades, en jacka flyttades från hatthyllan här, en stol åkte in i hörnet där. Varje vändning analyserades så att den verkliga kungen skulle komma in i målarstudion med akteränden först, för när den väl var inne där var det inte tal om att vända den. När allt såg ut att kunna fungera så bars sillkungen upp samma väg.

Och det gick bra. Den kom upp, och in. Men sen var det fullt, som man kan se på bilden ovan. Därefter var det några detaljer att fixa innan den kunde målas:

Den stirrar på dig!
Ögat är tillverkat av plexiglas, och målat på baksidan. Sillkungsögon är det nämligen ont om på marknaden...
Det blev rätt hyfsat, tycker jag. Nästa problem:

Tokfenan...
Ovan en bild av den galna bukfenan som den är tänkt att sitta. De flesta förstår säkert att det inte är tal om att transportera det hela med dessa fenor på plats. För att det inte ska ta timmar att fixa fogen med härdande spackel och färg, när den väl är på plats, krävs här en speciallösning (igen...)

Ovan kan ses en "sugpasspackling" (schysst ord va? hemkokt...), nästan intryckt...

...och här är den intryckt på plats. Bör bara några minuters verk att putsa och måla över den fogen när fenan är fastlimmad med epoxylim. Hur jag gjorde den talar jag inte om... :-)

Men jag kan utlysa en liten tävling. En banan i pris till den som gissar hur!

Och nu är jag alltså igång och målar. Bör ta nån vecka lite drygt om allt går som det ska.

Och i källaren växer sillkung nr 2 fram...

Nu växer den fram...

Ja, jag erkänner, jag har inte varit särskilt flitig här på bloggen på ett bra tag. Men det har varit därför att en stor fisk har varit i vägen. I alla fall, här kommer en uppdatering. Den blir tyvärr ganska lång, eftersom det har hänt en hel del sen sist.
Så pass, att den snart är klar att börja måla...


För det första - ihopsättningen
Just det, sillkungen är en hel kung numera, inte två olyckliga kungahalvor som båda längtar efter den andra..
Bilderna beskriver lite av förloppet:

Den konstgjorda ryggfenan passas in. Först, på den främre delen...

sen på den bakre. Det krävdes en hel del justeringar för att krökarna i fenan skulle överensstämma med motsvarande krökar i fiskkroppen. Sillkungen simmar ju som jag redan berättat, genom att undulera med ryggfenan i ett sånt här vågliknande mönster.
Under inpassningen hålls fena och kropp samman med hjälp av bultar och muttrar. Dessa får också hålla ihop det hela när fenan limmas på plats...





Vilket är klart här. Sist men inte minst plastade jag ihop själva skarven. För att det ska hålla fick skarven också en rejäl förstärkning baktill, i form av inplastade träreglar som går över den från halva till halva. Utan dessa hade det nog varit en rejäl brottrisk precis i fogen.
Därefter följde spackling och skulptering av 250 fenstrålebaser, samt tillika slipning av 249 membran mellan fenstrålarna, för att dessa ska se tunna ut utan att egentligen vara det. Det tog förstås en liten stund. Därpå följde...

Maskeringen av skarven

Efter en hel del misslyckat experimenterande med epoxyspackel och mönsterstämplar av silikon, kom jag fram till att det här fungerade bättre:

Jag göt av ett par närliggande sektioner av kroppen i hårdplast...

Och sen var det bara att slipa ur ytan och fälla in dem. Intarsia, typ. Bara, förresten...

Totalt blev det tre "lappar" för att mönstret på dem skulle passa. Så spackling i kanterna av dem, vilket har betydligt större chans att lyckas än att spackla hela skarven med mönster och allt...

För det andra - de galna bukfenorna

Golfklubbe-form under tillverkning. Sillkungens bukfenor är ungefär lika långa som halva kroppen, i det här fallet alltså sådär en och åtti, består av en enda fenstråle (egentligen ett antal sådana, sammansmälta till en lite grövre) och har en "flärp" i änden. Längsmed den långa fenstrålen går en smal remsa fenmembran med lite utbuktningar här och där. På bilden ovan håller jag på och tillverkar formen. Den ser faktiskt lite ut som en förvuxen golfklubba...

Fråga: Hur f--n får man en sådan kadyl att hålla ihop? Särskilt när man kan förvänta sig att allsköns klåfingrigt kreti och pleti kommer att rycka och dra i den (bara för att känna om den är "riktig" - jojo, jag har varit på utställningar och mässor förr, jag...)?

Min lösning: Armera med fiskespö! Jag är lyckligtvis medlem i en fiskeklubb där det finns mängder av urgammalt avlagt spöbyggnadsmaterial, som inte ens juniorerna vill ta i med tång längre. Så jag kunde enkelt skaffa in ett antal långa tunna spöklingor i glasfiber. Dessa sattes så ihop till ännu längre och tunnare spröt, och så göts dessa in i formens raka del som förstärkning.
Kröken då? Jo där splittrade jag upp några andra spöklingor till flisor, som jag stoppade ner i korta bitar, omlott med varann. Tryckte helt enkelt rännan som motsvarade fenstrålen i formen knökfull, ända ut till änden på fenan. Det är den gråa delen.

Lösningen lovar gott, hoppas den håller vad den lovar. Annars får jag ju problem:

Havets hus ringer: - Bosse, nu är det dags igen...

Jag: -neej! ...det blir den sjuttiotredje ersättningsfenan jag gör. Min dumme fan, varför sa jag tio års garanti och det har bara gått två...?

Men egentligen har jag inte lovat nån garanti, hehehe...

Kan ju liksom hoppas att den håller i alla fall. Här är den i alla fall, den första färdiga tokfenan...

För det tredje: kronan...

Sillkungens kröning har visst pågått rätt länge nu, om man tittar på datumet för förra blogginslaget. I dag blev den i alla fall klar. Men först:

Färdigspacklat huvud och ansikte

På tidigare bilder har det konstgjorda munpartiet varit rätt "rått" i utformningen, direkt framslipat av härdat polyesterspackel, den typen man riktar bucklor i bilplåt med. För att få det hela att se naturligt ut måste det "mjukas upp" så att fisken får lite "hull" på "polyesterbenen". Det gör jag med min gamle polare Apoxie Sculpt, ett tvåkomponents skulpteringsspackel som man kan forma och fixa i stort sett alla skavanker med, ja tom bygga upp nya kroppsdelar som inte finns. Det är underbart att arbeta med, man kan forma det med fingrarna, penslar och alla typer av verktyg, och i stort sett åstedkomma vad som helst - bara fantasin sätter gränser.

Ovan en bild på "kungens" färdiga ansikte. Det gråa, det är Apoxie det.

Så kronan då. Sillkungens krona har två delar - en bakre del som består av 7 fenstrålar, i stort sett helt fria från varann. De liknar den galna bukfenan i det att de har en smal remsa fenmembran med litet utbuktningar längsmed ena sidan.

Det här kan ju lätt bli en väldigt ömtålig grej det med, så jag använde samma armering som till kröken i bukfenorna. Genom att trixa litet med utbuktningarna på membranen, kopplade jag ihop de olika fenstrålarna här och där så de fick stöd av varandra, utan att det syns att de sitter ihop. Nästan, i alla fall...

Pålimning av den bakre krondelen. Framför den sitter en mjukare del, bestående av fem fenstrålar som bara delvis är skilda åt. De fick samma armering för säkerhets skull, och när de var putsade och ditsatta...

Så såg det ut så här. Nu börjar det likna nåt, tycker jag...

Det trixiga är att få fenstrålarna att "flöda" och membranen att se tunna ut, trots att de är ca en cm tjocka om man tittar uppifrån. Fisken har också fått på sin pyttelilla bröstfena. Det var den enda fenan som fanns kvar, så den är faktiskt en avgjutning av den riktiga.

Härefter

följer lite mer spackling av skarvar och fogar, samt tillverkning och fastsättning av ögat. Så ska tokfenorna borras in och fästas på ett trovärdigt och förhoppningsvis hållbart sätt. Ännu ett tillfälle för den Wessmanske innovatören att få ryka ur öronen...

När det är klart är det dags för lilla färgsprutan.

Fråga: Hur bär man upp ett 3,65 meter långt åbäke, med ömtåliga spröt och grejer stickande ut överallt, ur källaren och två trappor upp på vinden där min målarstudio ligger, utan att en katastrof inträffar?

Och, hur bär man sig åt för att trixa in densamma där, tillika jobba med den, när längden på sagda studio, från vägg till vägg, mäter vid pass 10 centimeter mer än åbäket i sig?

Läs mer om detta i den spännande fortsättningen...

Sillkungens kröning...

... pågår för närvarande i min källare. I all tysthet, bara de närmaste inbjudna. Men under en hel del ceremoniellt kladdande med lera och plast...

I bilden kan man se den ryggfeneprototyp, som jag tillfälligt satt fast med smältlim. Detta för att kunna se hur de övriga fenpartierna i kronan måste sitta för att det hela inte ska bli trassligt.

Längst fram på huvudet, första gjutförsöket i en färdig form för kronans främre del. En sillkungs krona är uppdelad i två delar, längst fram fem fenstrålar med mellanliggande membran, som inte går hela vägen ut till fenstrålarnas topp. Bakom denna, sju till nio fria fenstrålar. Det är dessa som är lermodellen mellan ryggfena och främre krondel. Den ska få torka lite till, sedan är det dags att göra en form på den med.

Ett problem att lösa är armeringen. Dessa fenstrålar blir både långa och smala, så det är viktigt att gjutplasten innehåller vettig armering om de inte ska bli sköra och brytas lika lätt som på en riktig sillkung. Om någon har ett kreativt förslag så tar jag tacksamt emot alla sådana.

Slutligen - det är ju brukligt att hålla tal och tacka för viktiga bidrag vid ceremonier, och vid denna kröning vill jag ta tillfället i akt - vill jag rikta ett särskilt tack till världens ledande expert på sillkung, dr Roberts i Nicaragua. Han har hela tiden konsekvent och utan att tveka ställt upp och besvarat alla frågor som jag haft om sillkungens olika kroppsdelar med ett upplysande och ovärderligt "jag vet inte".

-Thank You so much, dr. Roberts, where would I have been without such support from the biological expertise?