En grinig gubbe...

Så! Nu är breiflabbsskallen gjuten. I profil ser den inte så lite ut som en sur och grinig gubbe, tycker jag. Inte är det vackra fiskar...



Formen med plasten i, nyhärdat i plastrummet...



... och nyss isärtaget. Den munnen vill man ju bara pussa... ;-)

Lite fenor som ska fixas

Håller just på med fenorna till ett par laxar i 17-kilosklassen (de båda på nedersta bilden. Här ligger de klara för gjutning på en lerbädd.

Avelsfisket i Bräkneån
Var en ren katastrof i höst. Så lite vatten i ån att fisktrappan som eder upp till fiskfällan stod tom i stort sett hela tiden. På slutet fick vi några honor, men utan hannar kunde det ju inte bli nåt i alla fall.
Med hjälp av ett modifierat flundrenät jagade vi till sist upp de sista öringhannarna med mjölke som återstod i ån, bara ett par dar innan vårt fisketillstånd gick ut.
Så här såg det ut.



En fisk på ca 5 kg har gått i nätet och ligger nu i häven.




Uppe på land




Kramning




Befruktning. Filip blir "fosterpappa" till den här kullen...

Sveriges (och världens?) enda skönhetsopererade torsk..?



Naturum i Ronneby har en utställning om torskfisket i Blekinge. Till den gjorde jag den här torsken, som s.a.s. utgör centralpunkt i utställningen. Om den kan man berätta en liten skojig historia...

De ville alltså ha en stor torsk, helst sådär en 15 - 16 kilo minst. Vet man då hur det står till med torsken i Östersjön så fattar man att en sån inte är nåt man skaffar fram sådär hux flux direkt. Bråttom var det också, och det gjorde ju inte saken lättare. Men man får ju göra vad man kan. Ringde runt till ett antal fiskgrossister och fiskare och lade ut krokar både här och där. Förhoppningarna var inte stora...

Efter sådär en vecka ringde telefonen, en fiskhandlare i Nogersund hade en 13-kilosfisk. Jag blev naturligtvis eld och lågor, tackade översvallande redan i telefon och slängde mig i bilen direkt. Det här var ju en osannolik tur...
Väl framme i Nogersund fattade jag att min tur kanske inte var fullt så stor som jag hade trott. Fisken bestod i stort sett helt och hållet av ett gigantiskt torskhuvud. Det magra bihang till huvudet, som återstod efter leken, påminde mer om ett snöre än om den feta, välfödda fiskkropp som mina uppdragsgivare hade i tankarna...

Nå, jag kunde ju knappast räkna med att få tag i en fisk till inom rimlig tid, och risken att den i så fall också skulle se likadan ut var ganska överhängande så här i slutet av april. Så jag höll god min, lade åbäket i bakluckan och körde hemåt. På vägen hem gick de små grå på högvarv...

Det är inte ovanligt att fiskar man får till avgjutning är tomma och insjunkna i buken. En sån fisk vill ingen ha på sin vägg, så då fyller man vanligtvis upp tarmpaketet så att det ser ut som om fisken nyss har ätit. Men här var det förstås mer än tarmpaketet som behövde fyllas - hela buken var som en tom sladdrig ballong.

En liten operation via gälbågsmembranet under gällocket avlägsnade inälvorna utan synliga spår. Därefter fylldes buken med - sand. Så långt inga problem, det enda bekymret var möjligen vikten. Sand är ju inte lätt, och hela paketet närmade sig raskt 25 kilo eller så. Med formmassa och gipskappa på började jag ana att jag kanske skulle ha ägnat mig mer åt styrketräning för att klara att vända det hela när andra sidan skulle gjutas.

Men det var inget stort problem, hjälp kunde säkert inkallas. Det var värre med ryggen. Allt eftersom fisken såg mer och mer välfödd ut över buken, framgick det allt tydligare hur tunn och utmagrad ryggsidan på den var. Här krävdes drastiska åtgärder, men vilka? Sand i buken är logiskt och lätt, den är ju en påse som gjord för detta. Men hur ger man fisken mer muskelmassa? Lösningen kom som så ofta från oväntat håll ...

Nip/tuck och andra såna där plastikkirurgsåpor tillhör inte mina favoritprogram, men det händer ju att man passerar dem när man zappar runt med fjärrkontrollen. Och därifrån kom alltså idén. Silikon...

Sagt och gjort. Ner till Karlssons varuhus, där några tuber byggsilikon inhandlades, avsevärt billigare än det som används i Nip/tuck. Så hem igen och fram med skalpellen. Längs ryggraden på varje sida gjorde jag ett antal små snitt, lagom stora för att få in silikonsprutans spets. Innanför skar jag upp större fickor, så långa att de gick ihop till en enda kanal på var sida om ryggraden på fisken. Så in med silikonsprutan och pumpa. Motståndet var högt, jag demolerade en sån där tubpistol på kuppen, men den var dålig innan och till slut hade jag pressat in och fördelat ett par tuber silikon längs med fiskens sidor. Det blev en del knådning också. Och litet puts vid hålen när det hela var gjutet, men det var ganska marginellt.

Så här blev den alltså, 120 centimeter lång, den ser gott och väl ut för 17-18, kanske 20 kilo nu, Sveriges enda - såvitt jag vet - torsk med silikonimplantat! :-)

Breiflabb...

Marulk - "skräcksimpa", breiflabb på norska... Å brei är flabben på den, så mycket är i alla fall säkert. Den gick inte ner i frysen på tvären, munnen gick från ena kanten till den andra och mer därtill.

Det här vidundret ska bli första objektet i fiskutställningen på Lista Naturmuseum, som är en liten privat tillställning som ligger i närheten av Norges sydspets. För tillfället har de mest fåglar, men nu ska det alltså bli fisk också.

Han som har museet fick fiskhuvudet av nån fiskare, den vägde visst sådär 27-28 kilo när den var intakt. Men nu är alltså bara huvudet kvar. För att det ska bli nåt användbart så måste en liten bit kropp till också, så den kan ligga på bottnen bakom nån sten utan att se avhuggen ut. Den tänkte jag modellera upp av lera och gjuta av, sen sätter jag ihop det hela. Det blir nog en följetong.



I alla fall så är det formtillverkning på huvudet nu, och i den första bilden ligger den nyupptinad i min balja bakom huset, ser ut lite som ett troll tycker jag där en tittar fram under brädan. Inte är den snygg i alla fall, det blir en utmaning att få till.


När den kom upp ur baljan så kunde jag konstatera att det här krävde lite kreativitet. Ett avskuret huvud av en urtagen marulk är rejält platt.





Så steg ett - i med lite stoppning för att få volym på det hela. Man tager vad man haver - en bit liggunderlag - ett annat av fiskkonservatorns mest användbara tillbehör, ett par tidningar och så...




Sen var det munnens tur. Som det nu var föll käkbenen isär helt och det blev bara platt alltihopa. En halvöppen marulksmun måste ha lite muskeltonus i kinderna, och inte kan underkäken hänga platt ner på bottnen heller. Lite najtråd från järnaffären fixade det.




Nu börjar det likna nåt. Otroligt vad man kan åtadkomma med lite tidningar, ett liggunderlag och en meter ståltråd. Färdigt att gjuta, i stort sett. Bara att valla in, lägga på formmassa och göra en gipskappa. Fast det gick några kilo massa...



Den färdiga formen står på tork. Nästa steg blir att göra avgjutningen, men det får bli en annan dag.