måndag 17 oktober 2011

Hej Telmatobius!!!

Jo precis, ibland får en fiskkons(t)ervator lite konstiga uppdrag. Grodor t.ex

Får jag presentera Telmatobius culeus, titicacagrodan, en endemisk (= finns bara på någon isolerad plats) hotad grodart från sjön på 3800 meters höjd i Anderna.



Modellen är skuren av polyuretanskum och skulpterad i gamla goa Apoxie Sculpt, min älskade universalmodelleringsmassa. Alltså ingen avgjutning, ingen utrotningshotad groda har fått sätta livet till för att den här ska komma till. När originalet var skuret göt jag av det, för grodan ska göras i två exemplar...

Göteborgs Naturhistoriska(GNM) är beställaren och just den här modellen befinner sig nu i Bolivia, på Museo de Historia Natural Alcide d'Orbigny i Cochabamba , några tiotal mil från sjön.

Dit kom den som present från Naturhistoriska i Göteborg när det Bolivianska museet invigde sin utställning om svensk (!) naturvård. I november kommer GNM att öppna en utställning om boliviansk naturvård och då blir en andra modell av grodan en del av den utställningen.



Ett par bilder av originalet i polyuretanskum och Apoxie.Grodan "hoppar" iväg från en sten eller gren under vattnet, så vänstra foten ska fästas i underlaget så den ser ut att "trampa ifrån".

Jag medger gärna att det var minst sagt speciellt att göra en modell av ett djur som jag aldrig sett i verkligheten, bara som mer eller mindre dåligt upplösta bilder. I dag kommer GNM-gänget hem från Bolivia, då får jag domen... Experterna i Sydamerika är ju de enda som kan säga om den duger på riktigt. Lite nervöst... jotack!



torsdag 20 januari 2011

Näckens lax




En dag i september ringde telefonen.

"Kan du montera en lax på 10 kg?"

Ja jag gör ju inte skinnmontage men en avgjutning gick ju bra. Jag brukar hämta fisk inom Blekinge och den här var fångad i Mörrumsån, så jag fick en vägbeskrivning och kom överens om att komma vid 5-tiden på em. Det var vid Gungvala så det var inte riktigt de vanliga fiskesträckorna, men efter lite trassel hittade jag fram.

Och välkomnades av två glada medelålders engelsmän och en knappt halvfull flaska gin. Lite överraskad blev jag faktiskt, mannen som ringde hade ju pratat brytningsfri svenska, men det gick ju bra ändå. Jag tvingades dock tyvärr avböja erbjudandet om en drink, eftersom jag körde bil dit.

Efter lite pratande hit och dit var det så dags att titta närmare på det hela. Inga större problem, vi kom lätt överens om det mesta. Vi fastnade lite vid vad det skulle stå på den graverade mässingsplattan, men det kunde ju tas över mailen senare. Riktiga problem blev det först när jag ville ha bilder på fisken. För si det gick inte alls det.

"Tog ni inga bilder på den då?"

"Jo visserligen..."

"Men då kan ni väl skicka lite bilder när ni kommer hem. Det är ju inte lätt att måla fisken rätt om man inte vet hur den såg ut när den var nyfångad."

"Näää..."

Det var tvärstopp. Spelade ingen roll hur jag lirkade, skicka några bilder var det inte tal om. Så till slut fick man ju försöka gå vidare. Var fanns förresten fisken? Jo den låg ute på baksidan, vi kanske skulle gå ut och titta på den...

Ute i regnet låg en blek och anskrämlig, påtagligt rödlätt laxhona med tydliga likfläckar. Den hade ett stort sår på vardera sidan. På högersidan ett gaffmärke, i såret på vänster sida hängde ett stort skeddrag.

LITE svårt var det att hålla tillbaka kommentarerna. Att gaffa fisken direkt i sidan hör ju inte riktigt till skick och bruk längre. Men de kom ju från England och deras uppfostran kanske var annorlunda än min. Jag har förresten (erkännes) gjort det själv i min ungdom, då var det vanligt vid t.ex. torskfiske, så det var ju kanske inte hela världen.

Lite värre då med draget i sidan, ryckfiske brukar ingen fiskevattenägare tillåta. Men nu var jag ju på Gungvalas område och det var väl egentligen inte min plats att lägga mig i det. Dessutom var det definitivt försent att göra något åt.

Men jag såg nog lite frågande ut, eller så tyckte de själva att det krävde sin förklaring, man kan ju i alla fall hoppas på det. För ganska snart så kröp historien fram.

De hade hade alltså fiskat i ån med spinnare (där sneglade jag på skeddraget i sidan på fisken...) när den ene av dem fick på en tung fisk. Den var så stark att den gick ut i ån och ställde sig och sen kunde han inte rubba den. Hur han än drog och bände från olika håll så rörde sig inte fisken en millimeter. Efter bortåt en tjugo minuter var de båda två övertygade om att fisken lyckats sätta fast draget någonstans och sen försvunnit.

Det är inte helt osannolikt. En gång trollingfiskade jag med en god vän som aldrig drillat en stor fisk förut. Så fick han på en lax på kanske 20 meters djup, och hur han än försökte kunde han inte få den närmare ytan. Jag såg ju på spöt att det inte var någon större press på fisken, men för honom var det stört omöjligt att ta i mer.

Jag satte pekfingret under spöt och lyfte sakta. Och utan att jag egentligen tog i alls, höjdes spöt och han började pumpa upp fisken. Efter ett par pumptag på det viset klarade han sig själv, och snart var fisken landad. Den vägde fem och ett halvt kilo.

Problemet satt alltså bara i huvudet på honom, han vågade helt enkelt inte, och så kunde det ju varit för den engelske gentlemannen också. För jag har svårt att tro att en gammal laxhona på 10 kg kan ha så mycket krut att hon inte går att rubba. Men de var alltså klara över att draget satt i botten, så nu var frågan bara om det gick att rädda det? Vad göra?

Jo. Medan kompisen höll i spöt klädde fiskaren helt sonika av sig i bara mässingen(!) och vadade ut mot stället där draget tycktes sitta fast. Efter en bit blev det djupt så då var han tvungen att simma.

Jag tvivlar på att det var en behaglig simtur i Mörrumsån i september. Jag hade nog aldrig ens övervägt något sådant för ett drags skull. Men vad vet jag, det kanske var hans bästa turdrag som han hade haft sen han var fem...

Tur var det i alla fall, för när han kom fram så såg han fisken stå där nere i vattnet under sig. Och inte nog med det, fisken såg honom, blev skrämd och började röra på sig. Så fort fort iland igen, ta över spöt och fortsätta fighten.

Utan en tråd på kroppen tröttade han så fisken och till slut var den färdig och kunde landas, med ovan nämnda lätt brutala metod. Först då fick de förklaringen till att fisken varit så stark. Den var alltså krokad i sidan - av ett gammalt skeddrag. Varpå min uppdragsgivares spinnare trasslat in sig i linstumpen som hängde kvar på draget och fisken på så sätt fastnat på hans lina.

Därefter sedan fotograferades fisken både på längden och på tvären i famnen på den lycklige fångstmannen. Först efteråt kom de på, att alla bilder visade både lax och fiskare exakt som vår Herre hade skapat dem, i sin födelsedagskostym om man så säger. Dvs. utan en tråd på kroppen. För laxen var det förstås naturligt, men inte riktigt lika så för vår engelske vän. När de dessutom konstaterat att de flesta bilder tydligt visade både det ena och det andra som normalt inte visas, fritt hängande så att säga, har vi alltså förklaringen till att jag omöjligt kunde få några bilder på den här fisken i nyfångat skick.

Det var ju svårt att låta bli att skratta åt den historien. Och innan jag tog farväl kunde jag inte låta bli att inviga de båda herrarna i den svenska legenden om Näcken.

Ett par veckor senare fick jag ett mail från England. Jag citerar:

´Hi Bo,

I think the plaque should read:

"Näckens lax"
River Morrum, Sweden´

regards...´