tisdag 30 november 2010

Leverans...



Så. Nu är den på plats. I lördags körde jag sillkungen till Lysekil och därmed får jag väl betrakta det projektet som slutfört. Här lite bilder och den historien.

Paketera den här historien i en kartong och köra iväg den som företagspaket med posten var givetvis uteslutet. Av flera skäl.

För det första - med tokfenorna på plats och alla spröt stickande ut skulle det behövas en rejäl kartong. Så rejäl, faktiskt, att jag skulle vilja se det lastbilsflak som den kunde ligga på. Okej, det kanske inte är omöjligt att hitta, men vad det skulle kosta med en sån transport vill jag inte ens fundera på. Och jag tror inte posten har ett frimärke som räcker.

För det andra - tokfenor och spröt och sånt är ömtåliga saker, även om de är armerade med fiskespö. Och jag vet hur man hanterar paket på en lastbilsterminal, jag. På åkeriet jag körde på för länge sen hade vi ett stående skämt:
- Är det nån som vet var det där stället "fragile" ligger? Inte jag...

För den som inte har jobbat på lastbilsåkeri kan jag tipsa om "Karl-Bertil Jonssons Jul" som kommer snart på TV. Ett par klassiska citat:

"Medan Karl-Bertil Jonsson stod och slängde in paket med påskriften ”Aktas, Glas” på stengolvet i Fragila Avdelningen tänkte han på Robin Hood…"

och

"Klockan fyra på morgonen krossade Karl-Bertil Jonsson med en lättad suck den sista i wellpapp inslagna kristallvasen mot Kungliga Postverkets betongvägg och begav sig hem genom de tomma gatorna…"

Ja, ni får bilden, som de säger i Amerikat...

Nänä, inte tal om. I stället blev det till att hyra en stycken minibuss av märket Volkswagen Caravelle TDI, långa modellen med hjulbas 340 cm. Detta för att innerutrymmet skulle räcka till. Och det var tur att jag tog en sådan, för när sätena var fällda och "kungen" inlastad - försiktigt, försiktigt... - så såg det ut så här:



Det syns inte riktigt på bilden, men avståndet från munnen till bakdörren är ganska precis en decimeter, och mellan stjärten och instrumentbrädan är det nästan lika långt. Och ändå ligger den snett.
Tokfenorna ser man bredvid fisken. De fick vara lösa tills vi var framme för att det skulle få plats.
Det lilla vita trollet som tittar upp därinne är förresten yngsta dotterns japanska spets Izzja. Matte och mattmor var i Linköping så hon fick hänga med..



45 mil till Lysekil och 45 mil tillbaka. Snöväder och kallt i slutet av november. Avfärd 6 på morgonen för man kunde aldrig veta vilket väglag som skulle bjudas på.
Strax efter halv tolv var vi framme och så bars den in. På med tokfenor, epoxylim, spackel och lite färg, och så var det klart! Här ligger den, min sillkung, på golvet i ett rum på Havets Hus. Och där tog vi farväl.. (snyft, snyft) efter så lång tid tillsammans. Faktiskt med lite saknad, i alla fall från min sida...

Men egentligen är det ju på återseende. För den 12:e februari är det premiär på årets utställning, och då tänkte jag åka dit och titta på den, när den hänger på plats på väggen. Det ska bli kul

Och i källaren är sillkung nr 2 på gång. Bara hem och sätta igång med kronan och tokfenorna, och sen igång med målningen. När den är klar blir det en ny resa, den gången till Göteborg, och Naturhistoriska Museet i Slottsparken...






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar