Så pass, att den snart är klar att börja måla...
För det första - ihopsättningen
Just det, sillkungen är en hel kung numera, inte två olyckliga kungahalvor som båda längtar efter den andra..
Bilderna beskriver lite av förloppet:
Den konstgjorda ryggfenan passas in. Först, på den främre delen...
sen på den bakre. Det krävdes en hel del justeringar för att krökarna i fenan skulle överensstämma med motsvarande krökar i fiskkroppen. Sillkungen simmar ju som jag redan berättat, genom att undulera med ryggfenan i ett sånt här vågliknande mönster.
Under inpassningen hålls fena och kropp samman med hjälp av bultar och muttrar. Dessa får också hålla ihop det hela när fenan limmas på plats...
Vilket är klart här. Sist men inte minst plastade jag ihop själva skarven. För att det ska hålla fick skarven också en rejäl förstärkning baktill, i form av inplastade träreglar som går över den från halva till halva. Utan dessa hade det nog varit en rejäl brottrisk precis i fogen.
Därefter följde spackling och skulptering av 250 fenstrålebaser, samt tillika slipning av 249 membran mellan fenstrålarna, för att dessa ska se tunna ut utan att egentligen vara det. Det tog förstås en liten stund. Därpå följde...
Maskeringen av skarven
Efter en hel del misslyckat experimenterande med epoxyspackel och mönsterstämplar av silikon, kom jag fram till att det här fungerade bättre:
Jag göt av ett par närliggande sektioner av kroppen i hårdplast...
Och sen var det bara att slipa ur ytan och fälla in dem. Intarsia, typ. Bara, förresten...
Totalt blev det tre "lappar" för att mönstret på dem skulle passa. Så spackling i kanterna av dem, vilket har betydligt större chans att lyckas än att spackla hela skarven med mönster och allt...
För det andra - de galna bukfenorna
Golfklubbe-form under tillverkning. Sillkungens bukfenor är ungefär lika långa som halva kroppen, i det här fallet alltså sådär en och åtti, består av en enda fenstråle (egentligen ett antal sådana, sammansmälta till en lite grövre) och har en "flärp" i änden. Längsmed den långa fenstrålen går en smal remsa fenmembran med lite utbuktningar här och där. På bilden ovan håller jag på och tillverkar formen. Den ser faktiskt lite ut som en förvuxen golfklubba...
Fråga: Hur f--n får man en sådan kadyl att hålla ihop? Särskilt när man kan förvänta sig att allsköns klåfingrigt kreti och pleti kommer att rycka och dra i den (bara för att känna om den är "riktig" - jojo, jag har varit på utställningar och mässor förr, jag...)?
Min lösning: Armera med fiskespö! Jag är lyckligtvis medlem i en fiskeklubb där det finns mängder av urgammalt avlagt spöbyggnadsmaterial, som inte ens juniorerna vill ta i med tång längre. Så jag kunde enkelt skaffa in ett antal långa tunna spöklingor i glasfiber. Dessa sattes så ihop till ännu längre och tunnare spröt, och så göts dessa in i formens raka del som förstärkning.
Kröken då? Jo där splittrade jag upp några andra spöklingor till flisor, som jag stoppade ner i korta bitar, omlott med varann. Tryckte helt enkelt rännan som motsvarade fenstrålen i formen knökfull, ända ut till änden på fenan. Det är den gråa delen.
Lösningen lovar gott, hoppas den håller vad den lovar. Annars får jag ju problem:
Havets hus ringer: - Bosse, nu är det dags igen...
Jag: -neej! ...det blir den sjuttiotredje ersättningsfenan jag gör. Min dumme fan, varför sa jag tio års garanti och det har bara gått två...?
Men egentligen har jag inte lovat nån garanti, hehehe...
Kan ju liksom hoppas att den håller i alla fall. Här är den i alla fall, den första färdiga tokfenan...
För det tredje: kronan...
Sillkungens kröning har visst pågått rätt länge nu, om man tittar på datumet för förra blogginslaget. I dag blev den i alla fall klar. Men först:
Färdigspacklat huvud och ansikte
På tidigare bilder har det konstgjorda munpartiet varit rätt "rått" i utformningen, direkt framslipat av härdat polyesterspackel, den typen man riktar bucklor i bilplåt med. För att få det hela att se naturligt ut måste det "mjukas upp" så att fisken får lite "hull" på "polyesterbenen". Det gör jag med min gamle polare Apoxie Sculpt, ett tvåkomponents skulpteringsspackel som man kan forma och fixa i stort sett alla skavanker med, ja tom bygga upp nya kroppsdelar som inte finns. Det är underbart att arbeta med, man kan forma det med fingrarna, penslar och alla typer av verktyg, och i stort sett åstedkomma vad som helst - bara fantasin sätter gränser.
Ovan en bild på "kungens" färdiga ansikte. Det gråa, det är Apoxie det.
Så kronan då. Sillkungens krona har två delar - en bakre del som består av 7 fenstrålar, i stort sett helt fria från varann. De liknar den galna bukfenan i det att de har en smal remsa fenmembran med litet utbuktningar längsmed ena sidan.
Det här kan ju lätt bli en väldigt ömtålig grej det med, så jag använde samma armering som till kröken i bukfenorna. Genom att trixa litet med utbuktningarna på membranen, kopplade jag ihop de olika fenstrålarna här och där så de fick stöd av varandra, utan att det syns att de sitter ihop. Nästan, i alla fall...
Pålimning av den bakre krondelen. Framför den sitter en mjukare del, bestående av fem fenstrålar som bara delvis är skilda åt. De fick samma armering för säkerhets skull, och när de var putsade och ditsatta...
Så såg det ut så här. Nu börjar det likna nåt, tycker jag...
Det trixiga är att få fenstrålarna att "flöda" och membranen att se tunna ut, trots att de är ca en cm tjocka om man tittar uppifrån. Fisken har också fått på sin pyttelilla bröstfena. Det var den enda fenan som fanns kvar, så den är faktiskt en avgjutning av den riktiga.
Härefter
följer lite mer spackling av skarvar och fogar, samt tillverkning och fastsättning av ögat. Så ska tokfenorna borras in och fästas på ett trovärdigt och förhoppningsvis hållbart sätt. Ännu ett tillfälle för den Wessmanske innovatören att få ryka ur öronen...
När det är klart är det dags för lilla färgsprutan.
Fråga: Hur bär man upp ett 3,65 meter långt åbäke, med ömtåliga spröt och grejer stickande ut överallt, ur källaren och två trappor upp på vinden där min målarstudio ligger, utan att en katastrof inträffar?
Och, hur bär man sig åt för att trixa in densamma där, tillika jobba med den, när längden på sagda studio, från vägg till vägg, mäter vid pass 10 centimeter mer än åbäket i sig?
Läs mer om detta i den spännande fortsättningen...
