tisdag 30 november 2010

Leverans...



Så. Nu är den på plats. I lördags körde jag sillkungen till Lysekil och därmed får jag väl betrakta det projektet som slutfört. Här lite bilder och den historien.

Paketera den här historien i en kartong och köra iväg den som företagspaket med posten var givetvis uteslutet. Av flera skäl.

För det första - med tokfenorna på plats och alla spröt stickande ut skulle det behövas en rejäl kartong. Så rejäl, faktiskt, att jag skulle vilja se det lastbilsflak som den kunde ligga på. Okej, det kanske inte är omöjligt att hitta, men vad det skulle kosta med en sån transport vill jag inte ens fundera på. Och jag tror inte posten har ett frimärke som räcker.

För det andra - tokfenor och spröt och sånt är ömtåliga saker, även om de är armerade med fiskespö. Och jag vet hur man hanterar paket på en lastbilsterminal, jag. På åkeriet jag körde på för länge sen hade vi ett stående skämt:
- Är det nån som vet var det där stället "fragile" ligger? Inte jag...

För den som inte har jobbat på lastbilsåkeri kan jag tipsa om "Karl-Bertil Jonssons Jul" som kommer snart på TV. Ett par klassiska citat:

"Medan Karl-Bertil Jonsson stod och slängde in paket med påskriften ”Aktas, Glas” på stengolvet i Fragila Avdelningen tänkte han på Robin Hood…"

och

"Klockan fyra på morgonen krossade Karl-Bertil Jonsson med en lättad suck den sista i wellpapp inslagna kristallvasen mot Kungliga Postverkets betongvägg och begav sig hem genom de tomma gatorna…"

Ja, ni får bilden, som de säger i Amerikat...

Nänä, inte tal om. I stället blev det till att hyra en stycken minibuss av märket Volkswagen Caravelle TDI, långa modellen med hjulbas 340 cm. Detta för att innerutrymmet skulle räcka till. Och det var tur att jag tog en sådan, för när sätena var fällda och "kungen" inlastad - försiktigt, försiktigt... - så såg det ut så här:



Det syns inte riktigt på bilden, men avståndet från munnen till bakdörren är ganska precis en decimeter, och mellan stjärten och instrumentbrädan är det nästan lika långt. Och ändå ligger den snett.
Tokfenorna ser man bredvid fisken. De fick vara lösa tills vi var framme för att det skulle få plats.
Det lilla vita trollet som tittar upp därinne är förresten yngsta dotterns japanska spets Izzja. Matte och mattmor var i Linköping så hon fick hänga med..



45 mil till Lysekil och 45 mil tillbaka. Snöväder och kallt i slutet av november. Avfärd 6 på morgonen för man kunde aldrig veta vilket väglag som skulle bjudas på.
Strax efter halv tolv var vi framme och så bars den in. På med tokfenor, epoxylim, spackel och lite färg, och så var det klart! Här ligger den, min sillkung, på golvet i ett rum på Havets Hus. Och där tog vi farväl.. (snyft, snyft) efter så lång tid tillsammans. Faktiskt med lite saknad, i alla fall från min sida...

Men egentligen är det ju på återseende. För den 12:e februari är det premiär på årets utställning, och då tänkte jag åka dit och titta på den, när den hänger på plats på väggen. Det ska bli kul

Och i källaren är sillkung nr 2 på gång. Bara hem och sätta igång med kronan och tokfenorna, och sen igång med målningen. När den är klar blir det en ny resa, den gången till Göteborg, och Naturhistoriska Museet i Slottsparken...






torsdag 25 november 2010

torsdag 4 november 2010

Sill(ver)kung...

Dagsläget...


Så ser den ut i dag... nu börjar det bli riktigt kul. Har ägnat hela dagen åt att måla fenstrålar - 250 stycken, som alla väl vet vid det här laget. Lite tradigt, men börjar den inte bli grann, så säg..?
Alltså - för att återknyta till förra avsnittets cliffhanger. Kungen kom uppför trapporna utan missöden. Om detta finns (naturligtvis) en liten historia att berätta.
Det var ju inte tal om att bara börja kånka på vinst och förlust. Så i stället smidde jag följande listiga plan:
Inhandlades - 1 st regel, tvåtumtvå som min farsa brukade säga, dvs. 50x50mm i tvärsnitt. Och 3,65 meter lång, dvs. lika lång som kungen. Dessutom två st limträskivor, 240 cm långa
Byggdes: Bänk i studion, mellan diskbänk och bord, som sillkungen sedan kunde sättas på. Av limträskivorna.
Anlitades - kär hustru till bärhjälp.

Därpå inleddes generalrepetitionen. Ovan benämnda regel bars, försiktigt som vore den den äkta sillkungen, upp ur källaren den tänkta vägen. Varje krök och vinkel studerades, en jacka flyttades från hatthyllan här, en stol åkte in i hörnet där. Varje vändning analyserades så att den verkliga kungen skulle komma in i målarstudion med akteränden först, för när den väl var inne där var det inte tal om att vända den. När allt såg ut att kunna fungera så bars sillkungen upp samma väg.


Och det gick bra. Den kom upp, och in. Men sen var det fullt, som man kan se på bilden ovan. Därefter var det några detaljer att fixa innan den kunde målas:


Den stirrar på dig!
Ögat är tillverkat av plexiglas, och målat på baksidan. Sillkungsögon är det nämligen ont om på marknaden...
Det blev rätt hyfsat, tycker jag. Nästa problem:



Tokfenan...
Ovan en bild av den galna bukfenan som den är tänkt att sitta. De flesta förstår säkert att det inte är tal om att transportera det hela med dessa fenor på plats. För att det inte ska ta timmar att fixa fogen med härdande spackel och färg, när den väl är på plats, krävs här en speciallösning (igen...)



Ovan kan ses en "sugpasspackling" (schysst ord va? hemkokt...), nästan intryckt...




...och här är den intryckt på plats. Bör bara några minuters verk att putsa och måla över den fogen när fenan är fastlimmad med epoxylim. Hur jag gjorde den talar jag inte om... :-)
Men jag kan utlysa en liten tävling. En banan i pris till den som gissar hur!
Och nu är jag alltså igång och målar. Bör ta nån vecka lite drygt om allt går som det ska.
Och i källaren växer sillkung nr 2 fram...