tisdag 30 november 2010

Leverans...



Så. Nu är den på plats. I lördags körde jag sillkungen till Lysekil och därmed får jag väl betrakta det projektet som slutfört. Här lite bilder och den historien.

Paketera den här historien i en kartong och köra iväg den som företagspaket med posten var givetvis uteslutet. Av flera skäl.

För det första - med tokfenorna på plats och alla spröt stickande ut skulle det behövas en rejäl kartong. Så rejäl, faktiskt, att jag skulle vilja se det lastbilsflak som den kunde ligga på. Okej, det kanske inte är omöjligt att hitta, men vad det skulle kosta med en sån transport vill jag inte ens fundera på. Och jag tror inte posten har ett frimärke som räcker.

För det andra - tokfenor och spröt och sånt är ömtåliga saker, även om de är armerade med fiskespö. Och jag vet hur man hanterar paket på en lastbilsterminal, jag. På åkeriet jag körde på för länge sen hade vi ett stående skämt:
- Är det nån som vet var det där stället "fragile" ligger? Inte jag...

För den som inte har jobbat på lastbilsåkeri kan jag tipsa om "Karl-Bertil Jonssons Jul" som kommer snart på TV. Ett par klassiska citat:

"Medan Karl-Bertil Jonsson stod och slängde in paket med påskriften ”Aktas, Glas” på stengolvet i Fragila Avdelningen tänkte han på Robin Hood…"

och

"Klockan fyra på morgonen krossade Karl-Bertil Jonsson med en lättad suck den sista i wellpapp inslagna kristallvasen mot Kungliga Postverkets betongvägg och begav sig hem genom de tomma gatorna…"

Ja, ni får bilden, som de säger i Amerikat...

Nänä, inte tal om. I stället blev det till att hyra en stycken minibuss av märket Volkswagen Caravelle TDI, långa modellen med hjulbas 340 cm. Detta för att innerutrymmet skulle räcka till. Och det var tur att jag tog en sådan, för när sätena var fällda och "kungen" inlastad - försiktigt, försiktigt... - så såg det ut så här:



Det syns inte riktigt på bilden, men avståndet från munnen till bakdörren är ganska precis en decimeter, och mellan stjärten och instrumentbrädan är det nästan lika långt. Och ändå ligger den snett.
Tokfenorna ser man bredvid fisken. De fick vara lösa tills vi var framme för att det skulle få plats.
Det lilla vita trollet som tittar upp därinne är förresten yngsta dotterns japanska spets Izzja. Matte och mattmor var i Linköping så hon fick hänga med..



45 mil till Lysekil och 45 mil tillbaka. Snöväder och kallt i slutet av november. Avfärd 6 på morgonen för man kunde aldrig veta vilket väglag som skulle bjudas på.
Strax efter halv tolv var vi framme och så bars den in. På med tokfenor, epoxylim, spackel och lite färg, och så var det klart! Här ligger den, min sillkung, på golvet i ett rum på Havets Hus. Och där tog vi farväl.. (snyft, snyft) efter så lång tid tillsammans. Faktiskt med lite saknad, i alla fall från min sida...

Men egentligen är det ju på återseende. För den 12:e februari är det premiär på årets utställning, och då tänkte jag åka dit och titta på den, när den hänger på plats på väggen. Det ska bli kul

Och i källaren är sillkung nr 2 på gång. Bara hem och sätta igång med kronan och tokfenorna, och sen igång med målningen. När den är klar blir det en ny resa, den gången till Göteborg, och Naturhistoriska Museet i Slottsparken...






torsdag 25 november 2010

torsdag 4 november 2010

Sill(ver)kung...

Dagsläget...


Så ser den ut i dag... nu börjar det bli riktigt kul. Har ägnat hela dagen åt att måla fenstrålar - 250 stycken, som alla väl vet vid det här laget. Lite tradigt, men börjar den inte bli grann, så säg..?
Alltså - för att återknyta till förra avsnittets cliffhanger. Kungen kom uppför trapporna utan missöden. Om detta finns (naturligtvis) en liten historia att berätta.
Det var ju inte tal om att bara börja kånka på vinst och förlust. Så i stället smidde jag följande listiga plan:
Inhandlades - 1 st regel, tvåtumtvå som min farsa brukade säga, dvs. 50x50mm i tvärsnitt. Och 3,65 meter lång, dvs. lika lång som kungen. Dessutom två st limträskivor, 240 cm långa
Byggdes: Bänk i studion, mellan diskbänk och bord, som sillkungen sedan kunde sättas på. Av limträskivorna.
Anlitades - kär hustru till bärhjälp.

Därpå inleddes generalrepetitionen. Ovan benämnda regel bars, försiktigt som vore den den äkta sillkungen, upp ur källaren den tänkta vägen. Varje krök och vinkel studerades, en jacka flyttades från hatthyllan här, en stol åkte in i hörnet där. Varje vändning analyserades så att den verkliga kungen skulle komma in i målarstudion med akteränden först, för när den väl var inne där var det inte tal om att vända den. När allt såg ut att kunna fungera så bars sillkungen upp samma väg.


Och det gick bra. Den kom upp, och in. Men sen var det fullt, som man kan se på bilden ovan. Därefter var det några detaljer att fixa innan den kunde målas:


Den stirrar på dig!
Ögat är tillverkat av plexiglas, och målat på baksidan. Sillkungsögon är det nämligen ont om på marknaden...
Det blev rätt hyfsat, tycker jag. Nästa problem:



Tokfenan...
Ovan en bild av den galna bukfenan som den är tänkt att sitta. De flesta förstår säkert att det inte är tal om att transportera det hela med dessa fenor på plats. För att det inte ska ta timmar att fixa fogen med härdande spackel och färg, när den väl är på plats, krävs här en speciallösning (igen...)



Ovan kan ses en "sugpasspackling" (schysst ord va? hemkokt...), nästan intryckt...




...och här är den intryckt på plats. Bör bara några minuters verk att putsa och måla över den fogen när fenan är fastlimmad med epoxylim. Hur jag gjorde den talar jag inte om... :-)
Men jag kan utlysa en liten tävling. En banan i pris till den som gissar hur!
Och nu är jag alltså igång och målar. Bör ta nån vecka lite drygt om allt går som det ska.
Och i källaren växer sillkung nr 2 fram...


måndag 25 oktober 2010

Nu växer den fram...

Ja, jag erkänner, jag har inte varit särskilt flitig här på bloggen på ett bra tag. Men det har varit därför att en stor fisk har varit i vägen. I alla fall, här kommer en uppdatering. Den blir tyvärr ganska lång, eftersom det har hänt en hel del sen sist.
Så pass, att den snart är klar att börja måla...


För det första - ihopsättningen
Just det, sillkungen är en hel kung numera, inte två olyckliga kungahalvor som båda längtar efter den andra..
Bilderna beskriver lite av förloppet:




Den konstgjorda ryggfenan passas in. Först, på den främre delen...


sen på den bakre. Det krävdes en hel del justeringar för att krökarna i fenan skulle överensstämma med motsvarande krökar i fiskkroppen. Sillkungen simmar ju som jag redan berättat, genom att undulera med ryggfenan i ett sånt här vågliknande mönster.
Under inpassningen hålls fena och kropp samman med hjälp av bultar och muttrar. Dessa får också hålla ihop det hela när fenan limmas på plats...





Vilket är klart här. Sist men inte minst plastade jag ihop själva skarven. För att det ska hålla fick skarven också en rejäl förstärkning baktill, i form av inplastade träreglar som går över den från halva till halva. Utan dessa hade det nog varit en rejäl brottrisk precis i fogen.
Därefter följde spackling och skulptering av 250 fenstrålebaser, samt tillika slipning av 249 membran mellan fenstrålarna, för att dessa ska se tunna ut utan att egentligen vara det. Det tog förstås en liten stund. Därpå följde...


Maskeringen av skarven
Efter en hel del misslyckat experimenterande med epoxyspackel och mönsterstämplar av silikon, kom jag fram till att det här fungerade bättre:
Jag göt av ett par närliggande sektioner av kroppen i hårdplast...


Och sen var det bara att slipa ur ytan och fälla in dem. Intarsia, typ. Bara, förresten...


Totalt blev det tre "lappar" för att mönstret på dem skulle passa. Så spackling i kanterna av dem, vilket har betydligt större chans att lyckas än att spackla hela skarven med mönster och allt...
För det andra - de galna bukfenorna


Golfklubbe-form under tillverkning. Sillkungens bukfenor är ungefär lika långa som halva kroppen, i det här fallet alltså sådär en och åtti, består av en enda fenstråle (egentligen ett antal sådana, sammansmälta till en lite grövre) och har en "flärp" i änden. Längsmed den långa fenstrålen går en smal remsa fenmembran med lite utbuktningar här och där. På bilden ovan håller jag på och tillverkar formen. Den ser faktiskt lite ut som en förvuxen golfklubba...
Fråga: Hur f--n får man en sådan kadyl att hålla ihop? Särskilt när man kan förvänta sig att allsköns klåfingrigt kreti och pleti kommer att rycka och dra i den (bara för att känna om den är "riktig" - jojo, jag har varit på utställningar och mässor förr, jag...)?


Min lösning: Armera med fiskespö! Jag är lyckligtvis medlem i en fiskeklubb där det finns mängder av urgammalt avlagt spöbyggnadsmaterial, som inte ens juniorerna vill ta i med tång längre. Så jag kunde enkelt skaffa in ett antal långa tunna spöklingor i glasfiber. Dessa sattes så ihop till ännu längre och tunnare spröt, och så göts dessa in i formens raka del som förstärkning.
Kröken då? Jo där splittrade jag upp några andra spöklingor till flisor, som jag stoppade ner i korta bitar, omlott med varann. Tryckte helt enkelt rännan som motsvarade fenstrålen i formen knökfull, ända ut till änden på fenan. Det är den gråa delen.

Lösningen lovar gott, hoppas den håller vad den lovar. Annars får jag ju problem:
Havets hus ringer: - Bosse, nu är det dags igen...
Jag: -neej! ...det blir den sjuttiotredje ersättningsfenan jag gör. Min dumme fan, varför sa jag tio års garanti och det har bara gått två...?

Men egentligen har jag inte lovat nån garanti, hehehe...


Kan ju liksom hoppas att den håller i alla fall. Här är den i alla fall, den första färdiga tokfenan...
För det tredje: kronan...
Sillkungens kröning har visst pågått rätt länge nu, om man tittar på datumet för förra blogginslaget. I dag blev den i alla fall klar. Men först:
Färdigspacklat huvud och ansikte


På tidigare bilder har det konstgjorda munpartiet varit rätt "rått" i utformningen, direkt framslipat av härdat polyesterspackel, den typen man riktar bucklor i bilplåt med. För att få det hela att se naturligt ut måste det "mjukas upp" så att fisken får lite "hull" på "polyesterbenen". Det gör jag med min gamle polare Apoxie Sculpt, ett tvåkomponents skulpteringsspackel som man kan forma och fixa i stort sett alla skavanker med, ja tom bygga upp nya kroppsdelar som inte finns. Det är underbart att arbeta med, man kan forma det med fingrarna, penslar och alla typer av verktyg, och i stort sett åstedkomma vad som helst - bara fantasin sätter gränser.
Ovan en bild på "kungens" färdiga ansikte. Det gråa, det är Apoxie det.


Så kronan då. Sillkungens krona har två delar - en bakre del som består av 7 fenstrålar, i stort sett helt fria från varann. De liknar den galna bukfenan i det att de har en smal remsa fenmembran med litet utbuktningar längsmed ena sidan.
Det här kan ju lätt bli en väldigt ömtålig grej det med, så jag använde samma armering som till kröken i bukfenorna. Genom att trixa litet med utbuktningarna på membranen, kopplade jag ihop de olika fenstrålarna här och där så de fick stöd av varandra, utan att det syns att de sitter ihop. Nästan, i alla fall...



Pålimning av den bakre krondelen. Framför den sitter en mjukare del, bestående av fem fenstrålar som bara delvis är skilda åt. De fick samma armering för säkerhets skull, och när de var putsade och ditsatta...


Så såg det ut så här. Nu börjar det likna nåt, tycker jag...
Det trixiga är att få fenstrålarna att "flöda" och membranen att se tunna ut, trots att de är ca en cm tjocka om man tittar uppifrån. Fisken har också fått på sin pyttelilla bröstfena. Det var den enda fenan som fanns kvar, så den är faktiskt en avgjutning av den riktiga.
Härefter
följer lite mer spackling av skarvar och fogar, samt tillverkning och fastsättning av ögat. Så ska tokfenorna borras in och fästas på ett trovärdigt och förhoppningsvis hållbart sätt. Ännu ett tillfälle för den Wessmanske innovatören att få ryka ur öronen...
När det är klart är det dags för lilla färgsprutan.
Fråga: Hur bär man upp ett 3,65 meter långt åbäke, med ömtåliga spröt och grejer stickande ut överallt, ur källaren och två trappor upp på vinden där min målarstudio ligger, utan att en katastrof inträffar?
Och, hur bär man sig åt för att trixa in densamma där, tillika jobba med den, när längden på sagda studio, från vägg till vägg, mäter vid pass 10 centimeter mer än åbäket i sig?
Läs mer om detta i den spännande fortsättningen...

onsdag 8 september 2010

Sillkungens kröning...


... pågår för närvarande i min källare. I all tysthet, bara de närmaste inbjudna. Men under en hel del ceremoniellt kladdande med lera och plast...
I bilden kan man se den ryggfeneprototyp, som jag tillfälligt satt fast med smältlim. Detta för att kunna se hur de övriga fenpartierna i kronan måste sitta för att det hela inte ska bli trassligt.
Längst fram på huvudet, första gjutförsöket i en färdig form för kronans främre del. En sillkungs krona är uppdelad i två delar, längst fram fem fenstrålar med mellanliggande membran, som inte går hela vägen ut till fenstrålarnas topp. Bakom denna, sju till nio fria fenstrålar. Det är dessa som är lermodellen mellan ryggfena och främre krondel. Den ska få torka lite till, sedan är det dags att göra en form på den med.
Ett problem att lösa är armeringen. Dessa fenstrålar blir både långa och smala, så det är viktigt att gjutplasten innehåller vettig armering om de inte ska bli sköra och brytas lika lätt som på en riktig sillkung. Om någon har ett kreativt förslag så tar jag tacksamt emot alla sådana.
Slutligen - det är ju brukligt att hålla tal och tacka för viktiga bidrag vid ceremonier, och vid denna kröning vill jag ta tillfället i akt - vill jag rikta ett särskilt tack till världens ledande expert på sillkung, dr Roberts i Nicaragua. Han har hela tiden konsekvent och utan att tveka ställt upp och besvarat alla frågor som jag haft om sillkungens olika kroppsdelar med ett upplysande och ovärderligt "jag vet inte".
-Thank You so much, dr. Roberts, where would I have been without such support from the biological expertise?

torsdag 12 augusti 2010

Semester

Två veckor på Gotland... sol, bad, lata dagar. Hängmattan med en deckare och Medeltidsveckan i Visby.

Eller hur?


Njaaa, inte direkt... Här ser man vad Wessman sysslar med när han är på semester. I bilden, från vänster till höger, uppifrån och ned:
En omgång laxfenor. En till. Slipverktyg. En omgång öringfenor. 79 st marulkständer, tillverkade av plexuglas. Och 42 marulksflärpar av epoxiplast. Dvs hudvecken som de har runt huvudet för att bryta upp konturen och få ett bättre camouflage.
Har vart skönt att vara lite ledig, Nu ska man snart hem till fiskpulandet igen...

fredag 30 juli 2010

Klart och städat!

Nu är det gjort. I morse körde jag hem den märkligaste form som jag hittills tillverkat i min karriär som fiskgjutare. Tre och en halv meter lång, en knapp decimeter bred. Påminner lite om en myyyyycket lång och smal kanot...

Här kommer lite bilder från slutstegen av tillverkningen av denna form.

Själva fisken är bortplockad. Eftersom den inte ska vara med i formen blev det till att försiktigt lyfta bort den, utan att rubba själva lerfenan.

Sen vallning. På den tiden jag byggde spön brukade jag skämta om att spöbyggarens viktigaste verktyg var en rulle maskeringstejp. Den kunde man använda till allt - skydda känsliga delar, fylla upp under rullfästen, hålla saker på plats, bygga provisoriska vaggor och spännanordningar...

Numera kan jag lugnt säga samma sak om - en hög mjölkkartonger. Ska man blanda plast - i en mjölkkartong. Ska man tvätta en pensel - en mjölkkartong. Hålla lite plast på plats när man reparerar en fena - en mjölkkartong. Och naturligtvis - ska man bygga en vall runt en gjutning så silikonet inte flyter över hela stället - en mjölkkartong! Eller - snarare en hel hög som man skär i remsor. Det bästa av allt är att de är perfekta att tända i pannan med när har gjort sitt...

Silikonet är på och härdar.

Vallen borta. Nu börjar "the really icky job"... Tillverkning av kappa...

... efter vilket lokalen ser ut så här. Polyesterplast och glasfiber är, tro mej, riktigt kladdiga saker. Om plastjobbet är lite större så flyter det efter ett tag plast lite överallt. För att inte tala om alla glasfibrer som fastnar i precis allt. På händerna, t.ex. när dessa börjar bli insmorda med plast... plasthandskar rekommenderas å det varmaste.
Den här bilden hoppas jag innerligt att Per-Åke aldrig får se, för då får jag nog aldrig låna keramikrummet igen. För att inte tala om ifall han fått känna hur det luktade där just då...
Inte stor risk, dock, jag tror inte han ägnar så mycket tid till att läsa bloggar....
Plasten har härdat och på undersidan ser det ut så här. Nu är det bara sådär 25-30 kilo halvtorr lera som ska bändas ut ur formen. Som i sig är full av vassa utstickande plast-och glasfiberstickor. Det blev en del blodvite innan det var klart..

Resultatet. Lite lera sitter kvar men det gör att man ser mönstret tydligare i bilden. Ska naturligtvis bort innan fenan ska gjutas...

Ytterligare en bild som jag inte tror är lämpad för Per-Åkes ögon . Lera, plast, silikon, glasfiber överallt. Gaaah...

Men efter lite svett såg det ut så här. Och den bilden skulle jag nog våga visa honom. Nu tar jag ledigt från sillkungen några dar. Tycker jag gjort mig förtjänt av det...







måndag 26 juli 2010

Ryggfena, lera, tid och matematik

Så var det dags att ta tag i ryggfenan. Ja inte bokstavligt då naturligtvis, det går inte att ta i nåt som inte finns, utan mer metaforiskt, den ska bli till igen. Planen kom till på hemvägen från Lysekil första gången, när hjärnan gick varm efter att jag hade sett i vilket uselt skick fiskens fenor var.

Jag hade nog förstått att det skulle bli svårt, men genomförbart. Men hur mycket tid det skulle ta, det anade jag inte då...

Steg ett var att arrangera fisken i "färdigposition" och till det var jag tvungen att låna en lokal. Per-Åke på Konstlinjen på Folkhögskolan här i Hoby var jättebussig och ställde upp med en bänk i keramikrummet, och här ligger den nu. Sen är det bara att bygga. Bara till bädden gick det år sådär 25-30 kilo lera...

Bädden som ska bli fena är färdig och formad. En sillkung böjer nästan aldrig på kroppen, utan driver sig framåt i stort sett helt och hållet genom att "orma" med fenan i ett s-formigt mönster. På den enda (!) film som existerar på en sillkung, tagen av några amerikanska dykare, ser man detta. Fisken glider fram spik rak, medan fenan gör det här s-formade mönstret. "Kammen" längsmed fiskens rygg, där fenstrålarna fäster, hjälper till med rörelsen.
Så reser fisken plötsligt kronan på huvudet, stannar, och börjar backa (!!) med exakt samma rörelse i ryggfenan. Det är bara det att nu är rörelsen bakåtriktad.
Det finns några få fiskar i världen som använder ett liknande rörelsemönster, bl.a. tror jag det finns något som kallas "kilfisk" eller "knivfisk" i Amazonas. I alla fall så ska fenan efterlikna den simrörelsen.


Sen var det bara att börja tillverka fenstrålar. Två timmars experimenterande ledde till ovanstående resultat, vilket jag tyckte kunde anses habilt. Bara att fortsätta.
Det var här som matematiken kom in. På första kvällen lade jag, lätt vanmäktig, in följande på facebook:
"Nu, pojkar och flickor, tycker jag vi har lite räkning. Dagens ämne är tid:
Bosse tillverkar fenstrålar. Det tar Bosse en timme att tillverka tjugofem fenstrålar. Fenan han arbetar med har 250 strålar.
a) hur lång tid tar det för Bosse att tillverka alla fenstrålarna?
b) Hur lång tid tar en fenstråle?
Svara i timmar, minuter och sekunder. Fullständiga uträkningar krävs. Det är förbjudet att räkna på fingrarna."

Inom kort fick jag svaret: 10 timmar, och 2,4 minuter. Och sen undrade man vad priset var! Och när svaret dessutom inte ens var rätt angivet!!
Men 10 timmar var förstås rätt. Och jag, som ville ha lite sympati, det var ju därför jag lade ut exemplet. Fattade ingen det? I stället ska man ställa upp med priser! Va?

I alla fall, tio timmar och 250 fenstrålar senare såg det ut så här. Det är inte lätt att få skärpa på en så här lång grej, men det är i alla fall fenstrålar längsmed hela fisken nu.

En närbild på det hela. I det här läget bestämde jag mig för att fenan var för hög (referensavgjutningen jag gjorde i Lysekil hade EN hel fenstråle, den var sju centimeter lång. Mina var mellan åtta och åtta komma fem). Så på det hela igen och korta ner strålarna med en centimeter så där. Samtidigt (eftersom jag tyckte de såg lite klumpiga ut) gjorde jag dem smalare. Fem timmar till...


Slutligen, på referensen har membranen mellan fenstrålarna svaga strieringar som går längsmed fenan, parallellt med ryggen. Att göra dessa tog ytterligare sju timmar...
Nu ligger den i alla fall och torkar, efter 24 timmars pillande, och på onsdag eller torsdag hoppas jag att fenstrålarna och strimmorna i membranen är hårda nog att tåla avgjutning utan att flytta på sig. Är de inte det blir det problem, för på söndag åker vi till Gotland och innan dess måste det vara gjutet, bortplockat och städat...




tisdag 20 juli 2010

Rekonstruerande plastikkirurgi på sillkung...

Puh! Det här avsnittet blir en mammut.


Sillkungen var som sagt inte i bästa skick när jag gjorde formen, och en av de värst massakrerade delarna av den var munnen. Hela överkäken saknades på den, och i stort sett hela underkäken också. Vad som fanns kvar var inte mer än i stort sett ett par skärvor av underkäkbenen, och så de båda maxillarplattorna (den droppformade plattan som nästan alla fiskar har ovanför mungiporna). Också dessa var rejält trasiga.


Dessutom var det hela så hopklämt och förvridet efter hanteringen att det inte var stor idé att försöka få ordning på det hela. I stället blev det till att bygga upp en helt ny mun. Rekonstruktiv plastikkirurgi alltså, som när doktorerna bygger igen gomspalter och ersätter skadade käkben med bitar från en underarm och så vidare. Man kanske skulle söka sig en ny karriär...




På bilderna ovan ser man utgångsläget och det nästan färdiga resultatet. Till vänster kan man se att det mesta fattas. Dessutom, vilket man inte ser i bilden, var sidorna så hopklämda att det hela i stort sett var platt. Till höger är rekonstruktionen färdigslipad, vad som återstår är lite spackling för att jämna ut och ge intrycket av "hull" eller "mjukdelar" på ett sätt som inte skulpterad plast ger.


Jag tänkte nu visa i en (inte så liten tyvärr) bildserie hur det hela gick till. För den som kan tänkas vara intresserad av sådant...


Först blev det till att rädda vad som räddas kunde. Med kapskivan på dremelslipen skar jag försiktigt bort de identifierbara benskärvor som kunde ses i avgjutingen. På bilden ovan är de utlagda med framsidans benrester till vänster, baksidans till höger. De är, ytterst och lite ovanför, maxillarplattorna (inte direkt hela som kan ses) och innanför och lite under dessa, själva hakdelen av underskäksbenen. Inte heller dessa i bästa skick...

Men de ger i alla fall en mall att utgå ifrån vid utformningen av den nya munnen.


Sen var det dags att börja bygga ihop det hela igen. Till det behövdes en stomme - något att bygga det hela på. En gammal laxfena som inte kommit till användning på bra många år, fann nu en ny roll i livet (liv... plast...??!!)

I alla fall, lite slipning och inpassning, och hux flux hade jag passat in den som en lodrät skiva i ansiktets framände, en glasfiberarmerad stabil platta som de återvunna käkdelarna kunde fästas upp på.


Här är maxillarplattor och hakben inpusslade på ungefärligen rätt plats, fastsatta med polyesterspackel, typ "plastic padding". Man börjar i alla fall ana den buttra profilen så smått..


Därefter - mera plastic padding mellan de återvunna käkresterna, för att fylla ut tomrummet och skapa en utgångspunkt för utformningen av munnen. Det fanns ju ingen som helst underläpp, så jag måste ha material där att göra den av.


Så igång med slipmaskinen och ta fram formen. Fram till det här läget hade jag egentligen tänkt att göra en helt stängd mun, men så kom jag över en bra bild - det är sjukt vad svårt det är att hitta bilder av de här fiskarna, det som finns på internet är kanske ett tjugotal halvbra bilder, sen verkar det som vetenskapen inte känner till fler. Och de flesta Internetbilderna visar inga detaljer så de är i stort sett värdelösa de också.

Men nu fick jag alltså tag i en bild där man n ä s t a n kunde se hur munnen ser ut framifrån i halvöppet läge, så då tänkte jag "kör till". Till saken hör att en sillkung ser mer eller mindre otroligt butter ut, och lite liv i ett skitsurt ansikte skulle inte göra ont, tänkte jag..

I alla fall, på bilden ovan har jag tagit ur för munhålan efter att först ha utformat överläppen och maxillarplattan.


Sen var det alltså dags att bygga upp den saknade underkäken. Det blev glasfiberarmerad polyester eftersom det behövs lite hållbarhet här, käken blir ganska tunn och man vill ju inte att den ska spricka rätt vad det är bara för att nån unge pillar lite på den.

För att slippa få ner plasten i munhålan täljde jag en plugg av Vinamold (gjutmaterial som glasfiberplasten inte fastnar i) och satte in. Sen på med plast och fiber.


Färdighärdad underkäksstomme. Den buttra profilen börjar växa fram...


Ovanpå detta, nytt polyesterspackel och så dremeln igen. Till slut såg det ut så här. Om man undrar vad "avloppet" som den ligger på är för något så är det insuget till spånsugen. Innan jag skaffade den vadade man i damm i min källare...

Lite putsning och sen klart. Resten klarar min gamle polare Apoxie Sculpt, en suverän epoxispackel som man kan bygga upp insjunkna partier, återskapa ytstruktur som saknas och i största allmänhet ge fisken "hullet" och mjukheten tillbaka med.