Rekonstruerande plastikkirurgi på sillkung...

Puh! Det här avsnittet blir en mammut.


Sillkungen var som sagt inte i bästa skick när jag gjorde formen, och en av de värst massakrerade delarna av den var munnen. Hela överkäken saknades på den, och i stort sett hela underkäken också. Vad som fanns kvar var inte mer än i stort sett ett par skärvor av underkäkbenen, och så de båda maxillarplattorna (den droppformade plattan som nästan alla fiskar har ovanför mungiporna). Också dessa var rejält trasiga.


Dessutom var det hela så hopklämt och förvridet efter hanteringen att det inte var stor idé att försöka få ordning på det hela. I stället blev det till att bygga upp en helt ny mun. Rekonstruktiv plastikkirurgi alltså, som när doktorerna bygger igen gomspalter och ersätter skadade käkben med bitar från en underarm och så vidare. Man kanske skulle söka sig en ny karriär...




På bilderna ovan ser man utgångsläget och det nästan färdiga resultatet. Till vänster kan man se att det mesta fattas. Dessutom, vilket man inte ser i bilden, var sidorna så hopklämda att det hela i stort sett var platt. Till höger är rekonstruktionen färdigslipad, vad som återstår är lite spackling för att jämna ut och ge intrycket av "hull" eller "mjukdelar" på ett sätt som inte skulpterad plast ger.


Jag tänkte nu visa i en (inte så liten tyvärr) bildserie hur det hela gick till. För den som kan tänkas vara intresserad av sådant...

Först blev det till att rädda vad som räddas kunde. Med kapskivan på dremelslipen skar jag försiktigt bort de identifierbara benskärvor som kunde ses i avgjutingen. På bilden ovan är de utlagda med framsidans benrester till vänster, baksidans till höger. De är, ytterst och lite ovanför, maxillarplattorna (inte direkt hela som kan ses) och innanför och lite under dessa, själva hakdelen av underskäksbenen. Inte heller dessa i bästa skick...

Men de ger i alla fall en mall att utgå ifrån vid utformningen av den nya munnen.

Sen var det dags att börja bygga ihop det hela igen. Till det behövdes en stomme - något att bygga det hela på. En gammal laxfena som inte kommit till användning på bra många år, fann nu en ny roll i livet (liv... plast...??!!)

I alla fall, lite slipning och inpassning, och hux flux hade jag passat in den som en lodrät skiva i ansiktets framände, en glasfiberarmerad stabil platta som de återvunna käkdelarna kunde fästas upp på.

Här är maxillarplattor och hakben inpusslade på ungefärligen rätt plats, fastsatta med polyesterspackel, typ "plastic padding". Man börjar i alla fall ana den buttra profilen så smått..

Därefter - mera plastic padding mellan de återvunna käkresterna, för att fylla ut tomrummet och skapa en utgångspunkt för utformningen av munnen. Det fanns ju ingen som helst underläpp, så jag måste ha material där att göra den av.

Så igång med slipmaskinen och ta fram formen. Fram till det här läget hade jag egentligen tänkt att göra en helt stängd mun, men så kom jag över en bra bild - det är sjukt vad svårt det är att hitta bilder av de här fiskarna, det som finns på internet är kanske ett tjugotal halvbra bilder, sen verkar det som vetenskapen inte känner till fler. Och de flesta Internetbilderna visar inga detaljer så de är i stort sett värdelösa de också.

Men nu fick jag alltså tag i en bild där man n ä s t a n kunde se hur munnen ser ut framifrån i halvöppet läge, så då tänkte jag "kör till". Till saken hör att en sillkung ser mer eller mindre otroligt butter ut, och lite liv i ett skitsurt ansikte skulle inte göra ont, tänkte jag..

I alla fall, på bilden ovan har jag tagit ur för munhålan efter att först ha utformat överläppen och maxillarplattan.

Sen var det alltså dags att bygga upp den saknade underkäken. Det blev glasfiberarmerad polyester eftersom det behövs lite hållbarhet här, käken blir ganska tunn och man vill ju inte att den ska spricka rätt vad det är bara för att nån unge pillar lite på den.

För att slippa få ner plasten i munhålan täljde jag en plugg av Vinamold (gjutmaterial som glasfiberplasten inte fastnar i) och satte in. Sen på med plast och fiber.

Färdighärdad underkäksstomme. Den buttra profilen börjar växa fram...

Ovanpå detta, nytt polyesterspackel och så dremeln igen. Till slut såg det ut så här. Om man undrar vad "avloppet" som den ligger på är för något så är det insuget till spånsugen. Innan jag skaffade den vadade man i damm i min källare...

Lite putsning och sen klart. Resten klarar min gamle polare Apoxie Sculpt, en suverän epoxispackel som man kan bygga upp insjunkna partier, återskapa ytstruktur som saknas och i största allmänhet ge fisken "hullet" och mjukheten tillbaka med.