Sillkungen tittar fram ur formen...

Hälsa på en riktig fuling! I morse kom sillkungens främre halva ur formen så här är den i all sin avlånga prakt! Ingen liten bit, direkt - här räcker armarna sannerligen inte till...


Det är lite jobbigt ljus med de hårda lövskuggorna, men det fanns inget annat bra ställe att lägga det här stora åbäket på utom i skarpt solsken i så fall. Det går i alla fall att ana att jag sitter på huk i bakgrunden och då förstår man hur långt 3,65 meter faktiskt är. Det finns risk att jag måste slå ut en vägg i källaren för att få plats att jobba... :-/


Nä det gör jag förstås inte, men det kommer att bli en thriller varje gång jag behöver vrida på den...


På porträttbilden nedan kan man se hur risig den är i ansiktet. Det kommer att krävas både skönhetsoperationer och tandtekniska ingrepp innan den ser ut som folk....





Hela fisken är f.ö. i rätt dåligt skick, jag undrar egentligen själv hur man kan vara så dum i huvudet att man ger sig på ett sånt jobb.... men det var förstås det unika i fisken och projektet som lockade. Sån är jag, jag erkänner, kom med nåt ovanligt och spännande så kan ni nog lura mig till i stort sett vad som helst.


Iaf, förutom att den är i två delar - bara det - så saknar den helt ryggfena och bukfenor. Den enda fena som var något så när intakt var den yttepyttelilla bröstfenan - inte mycket större än på en femhektosabborre - resten hade skavts och brutits i strandkanten så det bara var trasor kvar. Hur ryggfenan ser ut kan man se på bilden här.




En liten kul passus. Innan jag gjorde formen frös jag om fisken en gång. Den hade ju legat nedkörd i en vanlig frysbox sedan den hittades, och var ärligt talat inte så lite skrynklig. En omfrysning brukar kunna spänna ut en hel del såna rynkor så man får en bättre avgjutning.

Eftersom jag hade lagt ut den som den skulle vara och format rörelsen i ryggen med lera - en sillkung simmar med en ormande vågrörelse i ryggfenan, kroppen är oftast spik rak - så var ju inte den lilla frysboxen aktuell längre. Så vi lånade havsfiskelaboratoriets frysrum tvärs över gatan från Havets Hus (man kan ju undra varför de valde att knö ner den i en liten frys från första början när det fanns).

I alla fall så hade vi burit dit framdelen och var på väg med bakdelen. Min dotter Nea satt kvar på havsfiskelabbets lastkaj tillsammans med damen som låste upp frysrummet åt oss (marinbiolog, tror jag). Då säger ifrågavarande dam: "ja det är ju unikt att man hittar en fisk som är i så bra skick"...

:-O :-O :-O ... kommet alltså från en biolog! Det är bara att konstatera - alla mäter verkligen inte från samma utgångsläge....

I pannan har en sillkung en "krona" en plym av ryggfenstrålar som är bortåt halvmetern långa. De är helt borta.

Bukfenorna är på en treochenhalvmeters sillkung sådär bortåt en meter långa, smala känselspröt med en liten tofs längst ut. På en internetbild jag hittat så håller man upp en sådan fena, den ser ut som en bilantenn med en golfboll eller nåt liknande längst upp.

Och så är stjärten av. Helt avbruten, kanske nån decimeter från änden. Men det är ett läkt sår så det är gammalt, och en av experterna jag träffade under sillkungseventet i Lysekil sa a tt de gör det spontant, aborterar stjärten för att komma undan precis som vissa ödlor gör. Så den får antagligen vara så.

Det kommer iaf att bli lite göra med fenorna...

Plus då förstås munnen också. Det saknas en bit av underkäken och de ben som är kvar är brutna och kantstötta. Som sagt, nu får man bli både tandtekniker och plastikkirurg. Men det har man ju varit förut...

Önska mej lycka till, nån!