fredag 30 juli 2010

Klart och städat!

Nu är det gjort. I morse körde jag hem den märkligaste form som jag hittills tillverkat i min karriär som fiskgjutare. Tre och en halv meter lång, en knapp decimeter bred. Påminner lite om en myyyyycket lång och smal kanot...

Här kommer lite bilder från slutstegen av tillverkningen av denna form.

Själva fisken är bortplockad. Eftersom den inte ska vara med i formen blev det till att försiktigt lyfta bort den, utan att rubba själva lerfenan.

Sen vallning. På den tiden jag byggde spön brukade jag skämta om att spöbyggarens viktigaste verktyg var en rulle maskeringstejp. Den kunde man använda till allt - skydda känsliga delar, fylla upp under rullfästen, hålla saker på plats, bygga provisoriska vaggor och spännanordningar...

Numera kan jag lugnt säga samma sak om - en hög mjölkkartonger. Ska man blanda plast - i en mjölkkartong. Ska man tvätta en pensel - en mjölkkartong. Hålla lite plast på plats när man reparerar en fena - en mjölkkartong. Och naturligtvis - ska man bygga en vall runt en gjutning så silikonet inte flyter över hela stället - en mjölkkartong! Eller - snarare en hel hög som man skär i remsor. Det bästa av allt är att de är perfekta att tända i pannan med när har gjort sitt...

Silikonet är på och härdar.

Vallen borta. Nu börjar "the really icky job"... Tillverkning av kappa...

... efter vilket lokalen ser ut så här. Polyesterplast och glasfiber är, tro mej, riktigt kladdiga saker. Om plastjobbet är lite större så flyter det efter ett tag plast lite överallt. För att inte tala om alla glasfibrer som fastnar i precis allt. På händerna, t.ex. när dessa börjar bli insmorda med plast... plasthandskar rekommenderas å det varmaste.
Den här bilden hoppas jag innerligt att Per-Åke aldrig får se, för då får jag nog aldrig låna keramikrummet igen. För att inte tala om ifall han fått känna hur det luktade där just då...
Inte stor risk, dock, jag tror inte han ägnar så mycket tid till att läsa bloggar....
Plasten har härdat och på undersidan ser det ut så här. Nu är det bara sådär 25-30 kilo halvtorr lera som ska bändas ut ur formen. Som i sig är full av vassa utstickande plast-och glasfiberstickor. Det blev en del blodvite innan det var klart..

Resultatet. Lite lera sitter kvar men det gör att man ser mönstret tydligare i bilden. Ska naturligtvis bort innan fenan ska gjutas...

Ytterligare en bild som jag inte tror är lämpad för Per-Åkes ögon . Lera, plast, silikon, glasfiber överallt. Gaaah...

Men efter lite svett såg det ut så här. Och den bilden skulle jag nog våga visa honom. Nu tar jag ledigt från sillkungen några dar. Tycker jag gjort mig förtjänt av det...







måndag 26 juli 2010

Ryggfena, lera, tid och matematik

Så var det dags att ta tag i ryggfenan. Ja inte bokstavligt då naturligtvis, det går inte att ta i nåt som inte finns, utan mer metaforiskt, den ska bli till igen. Planen kom till på hemvägen från Lysekil första gången, när hjärnan gick varm efter att jag hade sett i vilket uselt skick fiskens fenor var.

Jag hade nog förstått att det skulle bli svårt, men genomförbart. Men hur mycket tid det skulle ta, det anade jag inte då...

Steg ett var att arrangera fisken i "färdigposition" och till det var jag tvungen att låna en lokal. Per-Åke på Konstlinjen på Folkhögskolan här i Hoby var jättebussig och ställde upp med en bänk i keramikrummet, och här ligger den nu. Sen är det bara att bygga. Bara till bädden gick det år sådär 25-30 kilo lera...

Bädden som ska bli fena är färdig och formad. En sillkung böjer nästan aldrig på kroppen, utan driver sig framåt i stort sett helt och hållet genom att "orma" med fenan i ett s-formigt mönster. På den enda (!) film som existerar på en sillkung, tagen av några amerikanska dykare, ser man detta. Fisken glider fram spik rak, medan fenan gör det här s-formade mönstret. "Kammen" längsmed fiskens rygg, där fenstrålarna fäster, hjälper till med rörelsen.
Så reser fisken plötsligt kronan på huvudet, stannar, och börjar backa (!!) med exakt samma rörelse i ryggfenan. Det är bara det att nu är rörelsen bakåtriktad.
Det finns några få fiskar i världen som använder ett liknande rörelsemönster, bl.a. tror jag det finns något som kallas "kilfisk" eller "knivfisk" i Amazonas. I alla fall så ska fenan efterlikna den simrörelsen.


Sen var det bara att börja tillverka fenstrålar. Två timmars experimenterande ledde till ovanstående resultat, vilket jag tyckte kunde anses habilt. Bara att fortsätta.
Det var här som matematiken kom in. På första kvällen lade jag, lätt vanmäktig, in följande på facebook:
"Nu, pojkar och flickor, tycker jag vi har lite räkning. Dagens ämne är tid:
Bosse tillverkar fenstrålar. Det tar Bosse en timme att tillverka tjugofem fenstrålar. Fenan han arbetar med har 250 strålar.
a) hur lång tid tar det för Bosse att tillverka alla fenstrålarna?
b) Hur lång tid tar en fenstråle?
Svara i timmar, minuter och sekunder. Fullständiga uträkningar krävs. Det är förbjudet att räkna på fingrarna."

Inom kort fick jag svaret: 10 timmar, och 2,4 minuter. Och sen undrade man vad priset var! Och när svaret dessutom inte ens var rätt angivet!!
Men 10 timmar var förstås rätt. Och jag, som ville ha lite sympati, det var ju därför jag lade ut exemplet. Fattade ingen det? I stället ska man ställa upp med priser! Va?

I alla fall, tio timmar och 250 fenstrålar senare såg det ut så här. Det är inte lätt att få skärpa på en så här lång grej, men det är i alla fall fenstrålar längsmed hela fisken nu.

En närbild på det hela. I det här läget bestämde jag mig för att fenan var för hög (referensavgjutningen jag gjorde i Lysekil hade EN hel fenstråle, den var sju centimeter lång. Mina var mellan åtta och åtta komma fem). Så på det hela igen och korta ner strålarna med en centimeter så där. Samtidigt (eftersom jag tyckte de såg lite klumpiga ut) gjorde jag dem smalare. Fem timmar till...


Slutligen, på referensen har membranen mellan fenstrålarna svaga strieringar som går längsmed fenan, parallellt med ryggen. Att göra dessa tog ytterligare sju timmar...
Nu ligger den i alla fall och torkar, efter 24 timmars pillande, och på onsdag eller torsdag hoppas jag att fenstrålarna och strimmorna i membranen är hårda nog att tåla avgjutning utan att flytta på sig. Är de inte det blir det problem, för på söndag åker vi till Gotland och innan dess måste det vara gjutet, bortplockat och städat...




tisdag 20 juli 2010

Rekonstruerande plastikkirurgi på sillkung...

Puh! Det här avsnittet blir en mammut.


Sillkungen var som sagt inte i bästa skick när jag gjorde formen, och en av de värst massakrerade delarna av den var munnen. Hela överkäken saknades på den, och i stort sett hela underkäken också. Vad som fanns kvar var inte mer än i stort sett ett par skärvor av underkäkbenen, och så de båda maxillarplattorna (den droppformade plattan som nästan alla fiskar har ovanför mungiporna). Också dessa var rejält trasiga.


Dessutom var det hela så hopklämt och förvridet efter hanteringen att det inte var stor idé att försöka få ordning på det hela. I stället blev det till att bygga upp en helt ny mun. Rekonstruktiv plastikkirurgi alltså, som när doktorerna bygger igen gomspalter och ersätter skadade käkben med bitar från en underarm och så vidare. Man kanske skulle söka sig en ny karriär...




På bilderna ovan ser man utgångsläget och det nästan färdiga resultatet. Till vänster kan man se att det mesta fattas. Dessutom, vilket man inte ser i bilden, var sidorna så hopklämda att det hela i stort sett var platt. Till höger är rekonstruktionen färdigslipad, vad som återstår är lite spackling för att jämna ut och ge intrycket av "hull" eller "mjukdelar" på ett sätt som inte skulpterad plast ger.


Jag tänkte nu visa i en (inte så liten tyvärr) bildserie hur det hela gick till. För den som kan tänkas vara intresserad av sådant...


Först blev det till att rädda vad som räddas kunde. Med kapskivan på dremelslipen skar jag försiktigt bort de identifierbara benskärvor som kunde ses i avgjutingen. På bilden ovan är de utlagda med framsidans benrester till vänster, baksidans till höger. De är, ytterst och lite ovanför, maxillarplattorna (inte direkt hela som kan ses) och innanför och lite under dessa, själva hakdelen av underskäksbenen. Inte heller dessa i bästa skick...

Men de ger i alla fall en mall att utgå ifrån vid utformningen av den nya munnen.


Sen var det dags att börja bygga ihop det hela igen. Till det behövdes en stomme - något att bygga det hela på. En gammal laxfena som inte kommit till användning på bra många år, fann nu en ny roll i livet (liv... plast...??!!)

I alla fall, lite slipning och inpassning, och hux flux hade jag passat in den som en lodrät skiva i ansiktets framände, en glasfiberarmerad stabil platta som de återvunna käkdelarna kunde fästas upp på.


Här är maxillarplattor och hakben inpusslade på ungefärligen rätt plats, fastsatta med polyesterspackel, typ "plastic padding". Man börjar i alla fall ana den buttra profilen så smått..


Därefter - mera plastic padding mellan de återvunna käkresterna, för att fylla ut tomrummet och skapa en utgångspunkt för utformningen av munnen. Det fanns ju ingen som helst underläpp, så jag måste ha material där att göra den av.


Så igång med slipmaskinen och ta fram formen. Fram till det här läget hade jag egentligen tänkt att göra en helt stängd mun, men så kom jag över en bra bild - det är sjukt vad svårt det är att hitta bilder av de här fiskarna, det som finns på internet är kanske ett tjugotal halvbra bilder, sen verkar det som vetenskapen inte känner till fler. Och de flesta Internetbilderna visar inga detaljer så de är i stort sett värdelösa de också.

Men nu fick jag alltså tag i en bild där man n ä s t a n kunde se hur munnen ser ut framifrån i halvöppet läge, så då tänkte jag "kör till". Till saken hör att en sillkung ser mer eller mindre otroligt butter ut, och lite liv i ett skitsurt ansikte skulle inte göra ont, tänkte jag..

I alla fall, på bilden ovan har jag tagit ur för munhålan efter att först ha utformat överläppen och maxillarplattan.


Sen var det alltså dags att bygga upp den saknade underkäken. Det blev glasfiberarmerad polyester eftersom det behövs lite hållbarhet här, käken blir ganska tunn och man vill ju inte att den ska spricka rätt vad det är bara för att nån unge pillar lite på den.

För att slippa få ner plasten i munhålan täljde jag en plugg av Vinamold (gjutmaterial som glasfiberplasten inte fastnar i) och satte in. Sen på med plast och fiber.


Färdighärdad underkäksstomme. Den buttra profilen börjar växa fram...


Ovanpå detta, nytt polyesterspackel och så dremeln igen. Till slut såg det ut så här. Om man undrar vad "avloppet" som den ligger på är för något så är det insuget till spånsugen. Innan jag skaffade den vadade man i damm i min källare...

Lite putsning och sen klart. Resten klarar min gamle polare Apoxie Sculpt, en suverän epoxispackel som man kan bygga upp insjunkna partier, återskapa ytstruktur som saknas och i största allmänhet ge fisken "hullet" och mjukheten tillbaka med.
















torsdag 8 juli 2010

Sillkungen tittar fram ur formen...


Hälsa på en riktig fuling! I morse kom sillkungens främre halva ur formen så här är den i all sin avlånga prakt! Ingen liten bit, direkt - här räcker armarna sannerligen inte till...


Det är lite jobbigt ljus med de hårda lövskuggorna, men det fanns inget annat bra ställe att lägga det här stora åbäket på utom i skarpt solsken i så fall. Det går i alla fall att ana att jag sitter på huk i bakgrunden och då förstår man hur långt 3,65 meter faktiskt är. Det finns risk att jag måste slå ut en vägg i källaren för att få plats att jobba... :-/


Nä det gör jag förstås inte, men det kommer att bli en thriller varje gång jag behöver vrida på den...


På porträttbilden nedan kan man se hur risig den är i ansiktet. Det kommer att krävas både skönhetsoperationer och tandtekniska ingrepp innan den ser ut som folk....





Hela fisken är f.ö. i rätt dåligt skick, jag undrar egentligen själv hur man kan vara så dum i huvudet att man ger sig på ett sånt jobb.... men det var förstås det unika i fisken och projektet som lockade. Sån är jag, jag erkänner, kom med nåt ovanligt och spännande så kan ni nog lura mig till i stort sett vad som helst.


Iaf, förutom att den är i två delar - bara det - så saknar den helt ryggfena och bukfenor. Den enda fena som var något så när intakt var den yttepyttelilla bröstfenan - inte mycket större än på en femhektosabborre - resten hade skavts och brutits i strandkanten så det bara var trasor kvar. Hur ryggfenan ser ut kan man se på bilden här.




En liten kul passus. Innan jag gjorde formen frös jag om fisken en gång. Den hade ju legat nedkörd i en vanlig frysbox sedan den hittades, och var ärligt talat inte så lite skrynklig. En omfrysning brukar kunna spänna ut en hel del såna rynkor så man får en bättre avgjutning.

Eftersom jag hade lagt ut den som den skulle vara och format rörelsen i ryggen med lera - en sillkung simmar med en ormande vågrörelse i ryggfenan, kroppen är oftast spik rak - så var ju inte den lilla frysboxen aktuell längre. Så vi lånade havsfiskelaboratoriets frysrum tvärs över gatan från Havets Hus (man kan ju undra varför de valde att knö ner den i en liten frys från första början när det fanns).

I alla fall så hade vi burit dit framdelen och var på väg med bakdelen. Min dotter Nea satt kvar på havsfiskelabbets lastkaj tillsammans med damen som låste upp frysrummet åt oss (marinbiolog, tror jag). Då säger ifrågavarande dam: "ja det är ju unikt att man hittar en fisk som är i så bra skick"...

:-O :-O :-O ... kommet alltså från en biolog! Det är bara att konstatera - alla mäter verkligen inte från samma utgångsläge....

I pannan har en sillkung en "krona" en plym av ryggfenstrålar som är bortåt halvmetern långa. De är helt borta.

Bukfenorna är på en treochenhalvmeters sillkung sådär bortåt en meter långa, smala känselspröt med en liten tofs längst ut. På en internetbild jag hittat så håller man upp en sådan fena, den ser ut som en bilantenn med en golfboll eller nåt liknande längst upp.

Och så är stjärten av. Helt avbruten, kanske nån decimeter från änden. Men det är ett läkt sår så det är gammalt, och en av experterna jag träffade under sillkungseventet i Lysekil sa a tt de gör det spontant, aborterar stjärten för att komma undan precis som vissa ödlor gör. Så den får antagligen vara så.

Det kommer iaf att bli lite göra med fenorna...

Plus då förstås munnen också. Det saknas en bit av underkäken och de ben som är kvar är brutna och kantstötta. Som sagt, nu får man bli både tandtekniker och plastikkirurg. Men det har man ju varit förut...

Önska mej lycka till, nån!